Sing Street

Sing Street (2016)

  • 1tim 46min
  • Drama, komedi
Eric Diedrichs | Recension
02 oktober 2016
Eric Diedrichs | Recension
02 oktober 2016
  • Regi:
    John Carney
  • Manus:
    John Carney
  • I rollerna:
    Ferdia Walsh-Peelo, Kelly Thornton, Jack Reynor, Aiden Gillen m.fl.

sing-street

Vi befinner oss i Dublin år 1985. Ekonomin är svag och många irländare försöker att söka lyckan i England. För femtonåriga Conor (Ferdia Walsh-Peelo) innebär lågkonjunkturen att han måste byta till en billigare skola – familjen måste ju göra åtstramningar någonstans. Givetvis är den nya skolan fullständigt miserabel. Mobbing, slagsmål och supande lärare är vardagsmat och så fort Conor sätter sin fot på skolgården blir han utvalt offer av skolans värsting.

Vid första ögonkast blir Conor förälskad i Ann (Kelly Thornton), en skenbart kaxig tjej med drömmar om att bli modell. I hopp om att få spendera lite tid med henne ljuger han om att han behöver en modell till en musikvideo som han ska spela in med sitt band. Ann nappar direkt och med skräckblandad förtjusning inser Conor att han snabbt som attan måste skriva några låtar och starta en pop-grupp.

LÄS OCKSÅ: 11 musikvideos som kommer att hänföra dig

Konceptet är kul i klassisk feelgood-anda och här finns en handfull fina och roliga sekvenser. Som sökandet efter bandmedlemmar, inspelningen av den första musikvideon eller de gånger Conors stoner-brorsa Brendan, spelad av Jack Reynor, undervisar Conor i "riktig" musik. Likaså bjuder flera scener med fokus på Ann och Conors relation på både frustration och härligt gulligull. Skådespelarna är begåvade och Kelly Thornton lyckas till hundra procent gestalta sin komplicerade karaktär.

Ja, Sing Street har helt klart sina stunder, men emellanåt är filmen smått outhärdlig med sitt publikfrieri. Den ruffiga yta som gav Carneys genombrottsfilm Once en unik charm är till hundraprocent nedslipad. Kanske är det min allergi mot bekvämt filmskapande som talar; som att först poängtera Conors fattigdom med att han inte har råd att köpa nya skor, men sen fullkomligt ignorera detta och låta honom bära nya 80-tals-outfits i varenda scen. Kanske är det min tendens för hårklyveri när det kommer till hur musik gestaltas i film; som att vi hör instrument på musikspåret som inte ens finns med i bandet – lägg märke till fiolen som helt magiskt träder in i bandets live-framträdande.

LÄS OCKSÅ: 5 vassa musik-hyllande filmer

I vanliga fall hade jag inte brytt mig om det sistnämnda, men om det är någon som borde veta hur man trovärdigt gestaltar musik på film så är det John Carney. En regissör som har byggt hela sin karriär på att göra mysiga musikfilmer. De gånger Sing Street verkligen blir intressant är när Carney vågar ge sina karaktärer lite andrum, lite tid att få existera utanför hans behov av att ständigt tillfredsställa publiken. Då är det faktiskt riktigt, riktigt bra.

Bäst: Kelly Thornton i rollen som Ann.

Sämst: Att filmen är för välpolerad för sitt eget bästa.

LÄS MER: 5 grymma musikdokumentärer