Selma (2014)

Dr. Martin Luther King Jr. har hållit sitt berömda ”I have a dream”-tal och mottagit Nobels fredspris. I stora delar av USA har läget för de svarta medborgarna förbättrats, men i landets södra regioner går det betydligt långsammare. Där härjar våldet och grova orättvisor.

Ett av de mest grundläggande problemen är att de mörkhyade systematiskt förvanskas sin rösträtt. Detta är problematiskt ur många aspekter. Dels för det mest självklara: oförmågan att påverka landets framtid och känslan av att betraktas som en andra klassens medborgare, men det finns också en mycket mer avancerad problematik kring det hela. Om du inte är registrerade för att rösta så kan du inte heller agera jurymedlem. I flera städer behandlas både svarta och vita av en helt vit polisstyrka för att sedan dömmas av en helt vit domstol. De mörkhyade döms hårt oavsett om de har begått ett brott eller inte, medan de vita går fria för diverse hatbrott oavsett brottets grad. Med andra ord, att säkra svartas rösträtt vore ett mycket stort steg för demokratin. Problemet är bara att president Johnson är mer intresserad av andra frågor.

I Selma får vi följa King och hans närmsta medarbetare på en resa ner till den gravt segregerade staden Selma i Alabama. Där ska de samla demonstranter redo att väcka överhetens medvetenhet. Det stora slaget för rättvisa blir att våldslöst demonstrera för sina medborgerliga rättigheter i en gigantisk marsch från Selma till statshuvudstaden Montgomery. Men bara för att den ena sidan väljer att stå över våld så betyder inte det att den andra sidan kommer göra detsamma.

I vissa scener blev jag chockad över hur vidrigt behandlade demonstranterna blev. Även om jag trodde mig vara medveten om segregationens orättvisor kändes det helt otänkbart att detta kunde hända (och till viss del fortfarande händer) i USA, ett land som konstant slår sig för bröstet som världens ledande demokrati.

Tyvärr så är filmen ganska tunn både mellan och inom dessa scener. Mellan scenerna eftersom historien ibland är odynamisk, smörig och utdragen. Inom scenerna eftersom det ofta känns väldigt manipulerande. Till en början är det bara blängande rasister överallt och fokus på hur just de personer vi redan har fått lära oss är svaga blir illa behandlade av poliser och civila. Senare i filmen fokuseras det istället onödigt mycket på de vita som väljer att marschera med medborgarrättsrörelsen. Även om allt som händer i filmen nu skulle vara historiskt korrekt så presenteras allt alldeles för övertydligt. Jag behöver inte få förklarat för mig hur jag ska känna med hjälp av stråkar, tårar och en lipandes vit reporter som högt rapporterar allt som händer, och jag behöver verkligen inte se hur filmen gradvis börjar fokusera mer och mer på de vita meddemonstranterna för att känna hoppets vindar.

Skådespelet är överlag bra och David Oyelowo gör en riktigt stark tolkning av King. Han lyckas till och med återskapa Kings fantastiska retorik. Det är ärligt talat pinsamt att han inte blev Oscarsnominerad för sin insatts. Här finns allt som i vanliga fall skulle säkra en nominering. 1) Han gestaltar en historisk person - politiker dessutom. 2) Han gestaltar en samhällets underdog. 3) Han bjuder på ett riktigt starkt skådespel. Är detta ett exempel på hur ekonomiska intressen styr galan? Är detta ett exempel på den fortsatta postkoloniala rasismen?

Trots sina brister så är Selma en viktig film som du borde se.