Recension: Saw X (2023)
Nu måste väl ändå sågen vara helt utnött, eller?
Dags att damma av tortyrredskapen och återigen malas ner i Jigsaws köttkvarn. "Saw X" är en oförskämt pigg och sedvanligt brutal uppföljare som tacksamt riktar rampljuset mot seriens frontfigur.
År 2004 introducerade James Wan filmpubliken för två stackars satar fastkedjade i ett rum. Tillsammans med ett lik, en bandspelare och en såg var skräcken ett faktum. Duon hade fallit offer för den sadistiska Jigsaw, en fullblodspsykopat, som envist ville "spela ett spel" med sina intet ont anade deltagare. Resten är historia och plötsligt hade Wan författat ett nytt kapitel i skräck-genrens expanderande historiebok: "tortyrporren".
Med låg budget och gigantisk avkastning blev sadistisk och extremt grafisk skräck det nya röda och uppföljarna dundrades ut på löpande band. Nu är tiden kommen för den tionde filmen i serien: Saw X. Och trodde du blodet stelnat i Jigsaws sadistiska ådror så får jag nu be dig att ödmjukt tänka om.
"Slutet gott, allting gott, eller hur var det nu?"
Vi möter en döende John Kramer, mer känd som Jigsaw. En John Kramer som tvingats byta barbariska fällor mot sjukvårdens strålningsmaskiner. Jigsaw har månader kvar att leva, i bästa fall, och även sadistiska psykfall upplever tydligen dödsångest och desperationen börjar ta över hans allt mer ynkliga existens. Kramer sätter därför sitt sista hopp till en ny, innovativ medicinsk metod i Mexiko. Livet utan cancer närmar sig för tokstollen. Slutet gott, allting gott eller hur var det nu?
Det ska visa sig vara en smula mer komplicerat, och bra mycket blodigare, än så.
Redan i filmens inledande sekunder förstår jag att del tio kommer inta en annorlunda infallsvinkel. Jigsaw har alltid varit en förbryllande skräckfigur med en skruvad filosofi om botgörelse som kittlat publiken. Det här förstår filmens regissör och manusförfattare mycket väl och hänger sig fullständigt till Jigsaws magnetiska och sadistiska karisma.
För första gången upplever vi en Saw-film ur Kramers perspektiv och forcerar oss i publiken ännu längre in i hans djupt rubbade sinnesvärld. Helt rätt beslut. Regissör Kevin Greutert tar fram förstoringsglaset och tvingar oss att titta obekvämt nära på vad en protagonist och en antagonist kan vara i Saws filmiska universum. Det är ett piggt, kul och riskabelt skifte. Jag tror jag faktiskt vågar kalla Saw X för en karaktärsdriven uppföljare, hur bisarrt det än känns att skriva i en tortyrporrskontext.
"Bell lyckas, som alltid, balansera en psykopats iskalla kyla med märklig värme"
Och till sin hjälp har regissör Greutert den enastående Tobin Bell i hölstret. Bell lyckas, som alltid, balansera en psykopats iskalla kyla med märklig värme. Greuterts utforskande av Jigsaw som protagonist hade inte varit möjlig utan Bells karisma och förmåga att dra till sig hela biosalongens blickar. Han lockar till en ständig nyfikenhet och gör mig sugen på att ta del av fler lager av paradkaraktären. Ansvaret vilar tungt på Bells axlar och utan honom hade Saw X rostat ihop likt en uråldrig björnfälla.
Givetvis kryllar även Saw X av barbariskt kreativa fällor. Det är trots allt seriens signum och även om de inte är fullt så långsökta som i tidigare alster så varierar utförandet ganska friskt. Undertecknad föredrar de lite enklare och primitiva fällorna. Det är, rent krasst, läskigare att behöva såga av sin fot än att bedriva hjärnkirurgi på sig själv, för att det sistnämnda är fullständigt omöjligt att relatera till. När fällorna plötsligt består av ögondammsugare angränsar skräcken nästan humorns sfär, men även det har ju sin sadistiska charm. Samtliga köttiga effekter håller hög klass och fotot lutar sig, som vanligt, mot högfrekventa klipp för att ytterligare öka pulsen hos publiken.
Filmens inledande akt känns som en helt annorlunda best än en Saw-film, och trots en extremt störande drömsekvens, känns det otroligt fräscht. Det kan jag sakna under filmens slutminuter. Ja, det finns vissa konventioner som är insvetsade i seriens DNA, men Saw X är klart bäst när den tänker fritt och hänger sig till den nya stigen. Dock är mixen av nytt och gammalt ändå väldigt lyckad.
Sammanfattningsvis är "Saw X" en oändligt bättre film än vad den "borde" vara. Perspektivskiftet visar en helt ny sida av seriens frontfigur och lyckas smörja kugghjulen på ett oerhört rostigt maskineri. "Saw X" är en lyckad mix av fräscht nytänk och trygga konventioner. Jag landar på en svag fyra och tro mig, ingen är mer chockad än jag.