Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Satoko och Kiyokazo möter en mystisk tjej

Sanna mödrar (2020)

  • 2 tim 20 min
  • Drama
Gustav Larsed | Recension
12 november 2021
Gustav Larsed | Recension
12 november 2021

Långsamt och lågmält men aldrig långtråkigt.

Naomi Kawase är en produktiv regissör vars mest kända verk, åtminstone här i västvärlden antagligen är "Under körsbärsträden". Hennes senaste långfilm "Sanna mödrar" är också på väg att få genomslag världen över med anledning av att den är Japans officiella Oscarsbidrag.

  • Regi:
    Naomi Kawase
  • Manus:
    Naomi Kawase, Izumi Takahashi
  • I rollerna:
    Hiromi Nagasaki, Arata Iura, Aju Makita m.fl.

Satoko och Kiyokazo är ett par som kämpat länge för att bli föräldrar. När Kiyokazo till slut går och testar sina spermier visar det sig att han helt enkelt inte kan få barn. De funderar fram och tillbaka på olika alternativa metoder men har mer eller mindre givit upp när de av en slump ser ett inslag om en adoptionsklinik på tv. De bestämmer sig för att åka dit och ansöka om att bli adoptivföräldrar och efter en tids väntan på besked får de reda på att de är godkända. 

Vi får även bekanta oss med barnets biologiska mor, Hikari och ta del av hennes historia samt anledningen till varför hon var tvungen att ta beslutet att lämna bort sin son.

Aju Makita i rollen som Hikari.
Foto: Studio S Entertainment

Sanna mödrar är en lågmäld och långsam film som vågar ta tid på sig att berätta sin historia. Trots det blir den aldrig långtråkig tack vare ett väldigt välskrivet narrativ som är utformat på ett sätt som hela tiden håller min nyfikenhet vid liv. Själva huvudberättelsen i sig är intressant i sig men vi tas även med på stickspår och tillbakablickar som tillför ytterligare dimensioner. Dessutom känner jag hur jag kommer filmens karaktärer nära väldigt fort och känner starkt för dem tack vare det fantastiska skådespeleriet och samspelet dem emellan. Två timmar och tjugo minuters speltid kändes avskräckande innan jag satt igång filmen men oron var helt obefogad.

Personligen har jag lite problem ibland med skådespeleriet i östasiatiska filmer, främst japanska. Det spelas över ganska ofta i på ett teatralt sätt med överdrivna känsloyttringar och mimik. Detta finns det dock inte en tillstymmelse av i Sanna mödrar som har det mest naturliga skådespeleriet jag någonsin sett i en film från denna regionen vilket ger en närmast dokumentär känsla hela filmen igenom. Speciellt ett stycke scener som är menat att se ut som de är hämtade ur just en dokumentär, vilket de lyckas fantastiskt bra med.

Avslutningsvis vill jag bara trycka lite extra på att jag verkligen rekommenderar Sanna mödrar som är en mycket finstämd film. Avskräcks inte heller av dess längd utan ge den en chans och jag kan garantera att ni inte lämnas oberörda.