Rysaren ”Bring Her Back” bjuder på blodigt sorgearbete i välbekant paketering

Det är inte bara titeln och dess tre ord långa uppmaning som är sig likt när de australiensiska bröderna Michael och Danny Philippou följer upp vad som var 2023 års kanske mest oväntade skräckhit med deras senaste alster Bring Her Back, som med övervägande framgång går i sina egna fotspår.

Andy (Oliver Barratt) och Piper (Sora Wong) är halvsyskon som en dag möts av den hemska åsynen av att deras pappa liggandes död i duschen. Då det äldsta syskonet Andy fortfarande är omyndig behöver de båda placeras i ett fosterhem tills dess att Andy fyllt 18 och kan ansöka om förmyndarskap över sin lillasyster, som till följd av en grav synnedsättning är i särskilt stort behov av omsyn.

Deras nya hemvist kommer ske hos Laura (Sally Hawkins), en före detta socialarbetare som efter sin egen dotters död tagit sig an fosterbarn i hennes rymliga hus en bit utanför stadskärnan och som lovordas högt av myndigheterna. Laura välkomnar syskonen med öppna armar, även om hon tycks vara mer intresserad av Piper än Andy. I huset bor sedan tidigare det stumma fosterbarnet Ollie (Jonah Wren Phillips), vars besynnerliga beteende Laura förklarar med ett bakomliggande trauma.

LÄS OCKSÅ: Biopremiärer i augusti 2025 – alla nya biofilmer och 12 utvalda tips

Mycket känns igen

Bordet dukas upp prydligt och frestande för en smaklig måltid i Bring Her Back. Och visst blir man inte besviken på det som bröderna Philippou släpper lös på sin publik. Undangömda familjetrauman, imponerande ”body horror” och inslag av suggestiv övernaturlighet genomsyrar filmens hemligheter som så sakteliga kommer avslöjas.

Likt Talk To Me centrerar även denna film kring teman av sorg och försoning med det förgångna, något som blivit väldigt vanligt inom skräckgenren på senare år. Detta hanteras snyggt och värdigt men likt filmens händelseförlopp i stort lite väl förutsägbart. Flera av karaktärstroperna känns något återvunna, både från duons första film men också ifrån skräckgenren i stort, och den stora twisten är inte oväntad nog, vilket tar ifrån filmen en del av dess egenhet och slagkraft.

Bland skådespelarinsatserna är det främst Sally Hawkins som står ut från mängden. Med ömsom värme, ömsom obekväm irrationalitet lyckas hon förvandla en i grunden ganska välbekant biroll till såväl filmens främsta intressepunkt som dess emotionella ankare.

”Bring Her Back” lyckas med den fina balansgången att förmedla en innerlig historia med hjälp av skräckelement utan att något av de två känns undergrävda av varandra. Att det ligger mycket värme bakom filmen är tydligt, men till deras nästa film ser jag gärna att de kliver ut från sin bekvämlighetszon lite mer.

”Bring Her Back” har svensk biopremiär 1 augusti.

LÄS OCKSÅ: Nya ”The Naked Gun” är välkommen idioti på bioduken

Filmtopp håller dig uppdaterad om senaste nytt på bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.