”Regnmannen” är en kalldusch som inte ens Gustafsson och Karlsson kan rädda

Jag är besviken. Med Robert Gustafsson och Jonas Karlsson i centrum, och Hannes Holm i registolen, skulle ju Regnmannen vara den välbehövliga och värmande solstrålen i det miserabla vintermörkret. Istället känns det som om jag blivit utsatt för en ofrivillig ice bucket-challenge i bitande kyla. 

Nej, riktigt så illa är det inte. Regnmannen är en godkänd film, med några spridda skurar av genuin värme. Men med tanke på att det är en skapelse av landets bästa borde filmen vara mycket bättre än så här.

Spridda skurar i berättelse med diffus riktning

En förödande torka har drabbat Småland. Värmeböljan orsakar vattenbrist, ökar belastningen för sjukvården och sätter käppar i hjulen för kommunpolitikerna. Värst av allt är dock att hettan hotar rosorna som den buttre änklingen Ingmars (Gustafsson) vårdar – de är den starkaste kopplingen han har till sin döda hustrun. Bättre blir det inte av att han ständigt måste dras med sin extremt störande granne Burman (Karlsson) och att relationen till dottern Erika (Emelia Sallhag) blivit ansträngd efter fruns bortgång.

Men när Ingmar vrider på en undangömd kran i trädgården och ett underverk inträffar väntar kanske trots allt bättre tider igen. 

I grund och botten är ”Regnmannen” en mycket varm och fin berättelse baserad på Jonas Karlssons roman med samma namn. Det är dessvärre en värme som för det mesta går förlorad på grund av, i mitt tycke, flera fundamentala förbiseenden i översättningen från bok till film.

Till att börja med känns Ingmar som en hopplöst riktningslös huvudkaraktär. Hans främsta drivkraft i berättelsen tycks vara grillsås och att få showa lite. Under ytan är hans behov givetvis mycket mer komplexa än så, kopplade till hans stora förlust i livet, men det hjälper dessvärre inte filmens bristande känsla av framåtrörelse i relation till Ingmar.

Det är en huvudkaraktär som fungerar i en bok, där varje tanke och beslut kan få nyans med sidor av utläggningar, men vars drivkraft behöver konkretiseras åtminstone lite mer i en film. 

Ett snarlikt problem har filmen med sina birollskaraktärer. De behöver inte driva handlingen på samma sätt som Ingmar, men de är fortfarande alldeles för färglösa. Det hintas försiktigt om att dottern Erikas förhållande med kommunhandläggaren Daniel (Simon Gregor Carlsson) inte uppfyller henne till fullo. Några nostalgiska blickar kastas till exempel mot en kärlek från ungdomen – men sedan utforskas det inte den skavande relationen alls. Det hintas också försiktigt om att Daniel inte är helt nöjd hur saker och ting sköts på kommunen – men vi får aldrig se honom ta tjuren vid hornen. Kommunalrådet (Karin Lithman) ramas in som någon form av bad guy stundtals, men även det görs med extrem återhållsamhet och med begränsade konsekvenser.

Ge karaktärerna något som utmärker dem så att vi i publiken kan engagera oss i dem, för sjutton!

Återigen rör det sig om saker som i en bok kan bidra med nyans, komplexitet och färg, men som i filmens medium mest blir en grå massa. 

Jonas Karlsson är suverän – den bästa vi har

Jag kanske är för hård mot Regnmannen, men det grundar sig som sagt i någon form av besvikelse och frustration. Det är trots allt en film med mycket hjärta, som säkerligen kan underhålla många svenskar där ute. Så ge för all del filmen en chans, du kanske tycker det är betydligt mysigare att vistas i den småländska hettan än vad jag tyckte.

Om inte annat är den värd att se på grund av Jonas Karlsson. Herregud, vad bra han är. Det visste vi ju givetvis redan, men de senaste åren har verkligen strukit under att han bemästrar typ allt som skådespelare. Han kan mycket väl vara den bästa vi har.

Denna gången spelar han den hjärtekrossade grannen Burman som inte kan låta bli att ständigt lägga näsan i blöt. Det är en urbota fånig karaktär som man inledningsvis irriterar sig på lika mycket som Ingmar gör, men som man i slutet av filmen älskar tack vare Karlssons fläckfria insats. Karlssons skådespel och relationen mellan hans Burman och Ingmar är hjärtat och behållningen i Regnmannen, och det är den del av filmen som håller riktigt, riktigt hög klass.

”Regnmannen” har biopremiär på juldagen den 25 december. Filmen går att se till halva priset med Biopasset. Ge den en chans och låt oss veta vad ni tyckte! 

LÄS OCKSÅ: ”Håkan Bråkan 003” sätter punkt för filmserien på bästa möjliga sätt

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ Filmtopp på Facebook.

Info om: Regnmannen