Red Sparrow (2018)
Jennifer Lawrence visar mod i ojämn spionthriller.
I den psykologiska spionthrillern Red Sparrow parar Hunger Games regissören Francis Lawrence återigen ihop sig med Jennifer Lawrence. Filmerna kunde dock inte vara mer olika. Genom en orkan av explicit nakenhet och barnförbjuden tortyrporr är detta så långt ifrån tonårsfjäsk man kan komma.
Ballerinan Dominika Egorova (Jennifer Lawrence) skadar sin fot i ett uppträdande på den ryska teaterscenen. Efter en kort men betydelsefull prolog blir hon mot sin vilja rekryterad till skolan "Sparrow". Där blir unga man och kvinnor, genom grymma övningar, utbildade till hemliga ryska spioner. Efter skolan blir hennes första uppdrag att infiltrera den amerikanska CIA agenten Nate Nash (Joel Edgerton). Nate har information om en rysk dubbelagent som Dominikas farbror Vanya Egorov (Matthias Schoenaerts) och övriga pampar i den ryska underrättelsetjänsten vill åt till varje pris. Men Dominikas uppdrag får oväntade följder som hotar båda nationernas säkerhet.
Med fjolårets spionfilm Atomic Blonde färsk på näthinnan är det lätt att dra en parallell till Red Sparrow. Båda filmerna bygger på en konflikt mellan USA och Ryssland, är spionfilmer och har en R-rating (15-årsgräns i Sverige). Dock stannar likheterna där. Atomic Blonde levererade en, förvisso våldsam, actionfest med fokus på fart och innovativt koreograferade set-pieces i sann John Wick-anda. Red Sparrow berättar i ett betydligt mer långsamt tempo. Det finns en kall och nästan livlös psykologisk lågmäldhet som genomsyrar filmen, vilket passar bra ihop med porträttet av den hänsynslösa politiska undre värld som målas upp. Plötsliga våldsinslag smäller då och då till i handlingen, där kameran både visar mycket och dröjer kvar länge.
Ibland är dessa våldsinslag motiverade. I en sekvens mot slutet av filmen där Nash hamnar i klistret trappas våldet upp steg för steg. Andra gånger blir det så överdrivet och icke trovärdigt att skrattet är nära till hands. Speciellt scenerna på skolan "Sparrow" innehåller flertalet kränkande scener som påminner om någon sorts finputsad, Hollywoodfiltrerad variant av den kända Italienska äckelfilmen Saló, eller Sodoms 120 dagar (1975).
Stundtals är regin i Red Sparrow väl inkonsekvent vilket skapar en diffus tonsättning. Jag gillar mycket av det jag ser; det finns i grunden en rå otäck psykologisk spänning i den här historien, vilket närmast påminner om Ben Wheatleys skräckthriller Kill List (2011). Men precis som Wheatley gjorde i sin film experimenterar Francis Lawrence för mycket med kompositionen av enskilda scener. Det var från början tänkt att David Fincher skulle ta sig an detta projektet och hans thrillersnille hade gjort gott. Dock skall Francis ha beröm för att han försökte göra något annorlunda.
Hur som helst levererar filmens skådespelare alla gedigna insatser. Charlotte Rampling är som vanligt bra, här som iskall och principfast skolledare, och Mattias Schoenaerts har mer än bara ett svårstavat efternamn. Dock är filmens galjonsfigur givetvis Jennifer Lawrence. Jag har länge tyckt att hon är överskattad men hennes starka insats i förra årets snackis Mother! - som hon stört nog är nominerad till en Razzie för (kalkonfilmernas motsvarighet till Oscarsgalan) - tillsammans med den modiga prestation har fått mig att tänka om. Hon blir våldtagen, torterad, torterar själv, mördar och misshandlar, allt med full emotionell trovärdighet även om några av scenerna i sig brister.
Sammanfattningsvis kan man lugnt säga att Red Sparrow inte är en film för alla smaker. Bitvis är den riktigt spännande, bitvis långsam och löjligt överdriven. Dock är det uppfriskande att se något annorlunda, som bryter mot den för genren trista Hollywood-mallen. Det blir inte heller bara en enda stor exploateringsfest, här finns också ett visst psykologiskt djup för den som lyckas se förbi den grafiska ytan. Trots sina uppenbara brister är filmen absolut en sevärd thriller men förvänta er inget lättsmält att tugga popcorn till.