Recension: Upproret (2024) – Norsksvensk västern om gruvstrejk

Recension: Upproret (2024) – Norsksvensk västern om gruvstrejk

  • 1 tim 45 min
  • Drama, action
Eric Diedrichs
Uppdaterad kl. 22:01 | Publicerad 31 januari 2024 kl. 14:01
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.
ANNONS
ANNONS

Ny skandinavisk storfilm

Snart är det biopremiär för storfilmen "Upproret", som just nu visas på filmfestivalen i Göteborg. Filmtopps Eric Diedrichs recenserar.

  • Regi:
    Nils Gaup
  • Manus:
    Christopher Grøndahl
  • I rollerna:
    Otto Fahlgren, Simon J. Berger, Pernille Sandøy m.fl.

Ett par dagar efter den danske potatisvästern Bastarden är det dags för den norsksvenska kusinen Upproret, som präglas av en mer klassisk, amerikansk västernkänsla. Denna gången med Simon J. Berger som profithungrig gruvbolagschef och Otto Fahlgren som unge Konrad Nilsson – en drivkraftig kille som vid 10-årsåldern såldes som slavarbetare till en norsk storbonde och nu, som 18-åring, jobbar i den stenhårda Hanken-gruvan.

Inledningsvis finns det mycket att gilla. Det är välgjort med gott kameraarbete starkt osande av gammal hederlig västernfilm. Långa rockar, svarta hattar, vida landskap, elaka män. Otto Fahlgren, som tidigare synts i Björnstad och Håkan Bråkan, var för mig en ny förmåga. Han gör jobbet bra och lyckas trovärdigt att växla från att vara blygsam och bestämd, novis och lärd. Att Berger är bra vet vi sedan tidigare, här är det roligt att se honom göra en sorts Daniel Plainview-homage. Men mer manipulativ och ynklig.

Simon J. Berger i Upproret
Simon J. Berger i "Upproret". Foto: SF Studios

Tappar drivkraft i andra halvan

Likt titeln indikerar kommer allt förr eller senare att leda till ett stort uppror – i detta fall ska gruvarbetarna mobilisera sig mot sina hänsynslösa arbetsgivare. Inte helt enkelt eftersom det är Simon J. Bergers piskhållande mustaschbärare till karaktär har lärt sig tuffa tag i USA. Slugt lyckas han dessutom skapa splittringar mellan sina arbetare och mer eller mindre kuva dem med splittringar och strategiska hot. Lika strategiskt är däremot inte Konrad Nilsson, som tidigt går med på att bli en sorts tjallare – även om han inte förstår det själv.

Norge är ett land med en ännu större kärlek till USA än vad dagens Sverige har. Och det märks väldigt tydligt, inte minst i kulturen. Deras storfilmer har ofta en mer Hollywoodliknande prägel – på gott och ont – och de negativa aspekterna av detta tar tyvärr överhand om Upproret i andra halvlek. Den roliga stilhyllningen á la Clintan-västern förvandlas till sentimental "vi mot dom"-stämning med trötta snyftinslag och billigt effektsökande. Väldigt synd.

Även om Upproret slutar i besvikelse är det en påminnelse för oss att det går att göra häftig "storfilm" även här i Norden. Låt oss bara våga ta ut svängarna lite mer nästa gång.

"Upproret" har svensk biopremiär den 2 februari. För mer läsning, se vår lista med vårens kommande storfilmer.

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL