Recension: Rörelser (2025) – ”Förkrossande stark prestation”

”Utvandrarna” möter ”Knutby”

Rörelser (2025) är regisserad och skriven av Jon Blåhed och filmen är den första långfilmen på minoritetsspråket meänkieli. Filmen utspelar sig under 1930-talet i Tornedalen, som ligger mellan gränsen till Sverige och Finland. Befolkningen som pratar meänkieli upplever under denna tid en våg av svensk nationalism när staten vill integrera området allt mer.

Historien bygger på den verkliga Korpelarörelsen som växte fram som något av en religiös protest mot det kulturella missnöjet och förtrycket. Karaktärernas namn baseras på Bengt Pohjanens roman Dagning; röd! (1988). 

Vi möter lärarinnan Rakel (Jessica Grabowsky) som lever strikt troende læstadian i Tornedalen. När predikanten Toivo Korpela (Samuli Niittymäki) blir tvingad att lämna kyrkan då hans predikan börjar sväva iväg från kyrkans linje, får Rakels man Teodor (Jakob Öhrman) en uppenbarelse och startar det som ska komma att bli en sekteristisk rörelse. Han upplever anvisningar direkt från Gud och Rakel har inget annat val än att bli en del av rörelsen. 

LÄS OCKSÅ: Veckans 5 största premiärer – nya filmer och serier

Poetisk skildring av tiden

Från start etableras den stillsamma och vackra miljö som det norrländska landskapet bjuder på och filmfotografen Mimmo Hildén har genomgående gjort ett riktigt stiligt jobb. Naturen har även en stark koppling till det lilla samhället och vi hör Rakel som symboliskt berättar om de känslor hon upplever samtidigt som vi ser älven rinna, och det blir en lätt poetisk skildring som hjälper till att måla upp tidsandan och den kulturella identiteten. 

Handlingen påminner något om Utvandrarna, men med känslan av att vara mer historiskt förankrat och tonen av ett mer seriöst Knutby. För Teodor och församlingen har nämligen fått övertygelsen om att den yttersta tiden snart är kommen och församlingen har blivit utvald att plockas upp av kristallarken som kommer ta dem till Palestina. Människorna börjar bränna upp sina saker som de inte längre kommer att behöva, men när arken inte dyker upp… har de bara fått fel uppenbarelse om datumet?

Under berättelsens utveckling känner man inte bara att man äntligen börjar komma in i filmen – då den faktiskt är lite dramaturgiskt trögstartad – men man känner även: varför har jag inte fått lära mig om detta i skolan? 

Blåhed har lyckats göra handlingen mångbottnad med sin historiska kontext. Det är en gripande handling om minoriteten, där en urballad sektrörelse växer sig starkare i någon form av motståndskraft mot den svenska integreringen som vill sudda ut konturerna till deras identitet. Det blir inte bara en handling om en sekt, vilket kanske är det snaskigaste man kan sälja en historia med.

LÄS OCKSÅ: Nya biopremiärer i maj 2025 – Filmtopp listar alla höjdpunkter

Grabowskys starka prestation: ”Nästintill perfektion”

Hur Jessica Grabowsky gestaltar Rakel i filmen kan bara beskrivas som en förkrossande stark prestation, som nästintill kan liknas med perfektion. Hon sätter ett sådant perfekt ansikte på en sargad kvinna som pendlar mellan tro och tvivel samtidigt som hon är förtryckt av sin psykiskt sjuka man. Karaktärsutvecklingen är fantastisk just i hur hon brottas med identitet och moral och hon lyckas förmedla dessa komplexa känslor så elegant i sitt minspel, och det visar den konstform som Grabowsky besitter. 

Hon må stå för den absolut starkaste prestationen men genomgående är det hög klass på skådespelarprestationerna i den första långfilmen på meänkieli. Jakob Öhrman gör ett stabilt porträtt av en sliskig, svinig mansgris som slänger allt vad moral är för att mjölka sin makt så mycket som möjligt. Men dynamiken är intressant just för att han inte är någon tydlig antagonist sett till att han är ett offer för den svenskhet som jagar hans kultur.

Vi får även se artisten Markus Krunegård som gör ett snyggt men lite fåordigt jobb som en timmerflottare. Men en personlig favorit är den absolut färgstarkaste församlingsmedlemmen (ev. hysteriska), vid namn Tyra Viola (Elina Knihtiläs), som bokstavligt talat lyfter sig själv till skyn och spikar datumet på arkens ankomst. Det är absolut inte den rundaste karaktären, men hon bjuder på just the right amount of crazy!

”Rörelser” är en stark historia som är vackert bildsatt och filmen väcker tankar om svenska minoriteter och kulturell identitet. När filmen väl kommer igång känns den otroligt välskriven och den bjuder på starka skådespelarprestationer framförallt av Jessica Grabowsky.

”Rörelser” har biopremiär den 2 maj.