Recension: Reality (2023) – Sydney Sweeney i vasst drama

Sydney Sweeney har vi mest kunnat se i påkostade serier som exempelvis Euphoria (2019–2022), The White Lotus (2021) och The Handmaid’s Tale (2018). Förutom några småroller i tidigare filmer tar hon nu steget upp på filmduken i sin första stora huvudroll. Med sig har hon den rutinerade skådespelaren Josh Hamilton (Frances Ha, Manchester by the Sea) samt den relativa nykomlingen Marchánt Davis (The Day Shall Come).

Följer arresteringen av en känd visselblåsare

Filmen utgår från regissören Tina Satters broadwaypjäs Is This a Room. Den grundar sig i sin tur på den ljudinspelning som bevarades från arresteringen av den dåtida översättaren på NSA samt medlemmen av US Air Force, Reality Winner. Personligen var hela historien okänd för mig, men faktum är att den fått stor uppmärksamhet och att hon, likt Edward Snowden, bör räknas som en av de mest inflytelserika visselblåsarna i nutid.

Filmen kvalar med god marginal in i genren kammarspel, alltså ett tätt drama på en liten plats med få personer under en kort tid. Egentligen är det bara tre personer vi får lära känna, förutom några mindre statistroller. Att göra en film med så få personer är modigt då mycket hänger på att skådespeleriet håller hög nivå, annars riskerar filmen att bli ett rejält sömnpiller. Tack och lov är denna film regisserad med god precision och Sydney Sweeney bär verkligen upp historien. Hon spelar med det lilla; flackande blickar, små ticks och försöker så mycket det bara går att göra Reality Winner rättvis på film.

Kontextualisering skulle underlättat

För mig som var helt opåläst och ouppmärksammad om historien kan jag tycka att det hade lönat sig att placera händelsen i ett sammanhang för att enklare förstå vad det är som sker. På det viset som filmen är uppbyggd nu får vi i publiken ledtrådar utportionerade under filmens gång, vilket i sig kan medföra en viss spänning men å andra sidan också förvirring.

Filmen är ett starkt tips för folk som gillar politiska dokumentärer i största allmänhet då den får en att vilja googla järnet efteråt. Därtill finns det goda argument till att sätta stämpeln ”fiktiv dokumentär” på filmen. Den realistiska tonen är ständigt närvarande under hela filmen och den utspelar sig så gott som i realtid. 

Under frågestunden efter filmen berättar Satter att det endast tog 16 dagar att spela in filmen, alltså en mycket kort inspelningstid. Vidare var Winners familjemedlemmar på plats och kunde intyga att filmen var mycket porträttlik hur det hela gick till i verkligheten.

Det är ännu oklart när filmen blir tillgänglig i Sverige.