Recension: Purpurfärgen (2023) – så bra är nytolkningen

Recension: Purpurfärgen (2023) – så bra är nytolkningen

  • 2 tim 21 min
  • Drama, Musikal
Eric Diedrichs
Uppdaterad kl. 20:01 | Publicerad 14 januari 2024 kl. 18:01
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Musiken är filmens behållning

Nästa vecka är det premiär för den nya versionen av "Purpurfärgen". Filmtopps Eric Diedrichs recenserar.

  • Regi:
    Blitz Bazawule
  • Manus:
    Marcus Gardley, Alice Walker, Marsha Norman
  • I rollerna:
    Fantasia Barrino, Taraji P. Henson, Danielle Brooks, Colman Domingo m.fl.

1985 filmatiserade Steven Spielberg Purpurfärgen efter Alice Walkers roman och med Oprah Winfrey i en huvudroll. Nu, nästan 40 år senare, är det dags för en ny version – denna gången som musikal och med Spielberg och Winfrey som producenter. Resultatet är dock lika sjåpigt, om än inte lika urbota tråkigt. Det må vara att svära i kyrkan, men jag anser att Stevens 11-faldigt Oscarsnominerade klassiker har åldrats lika väl som en "banan under rötmånad", för att citera min underbara kollega Fredrik Edström. På hemmaplan har den nya filmen gjort succé, men denna kritiker sjunger inte med i hyllningskören.

Historien om Celie, Sofia och Nettie är förvisso rejält "amerikansk", där det mesta är svart eller vitt, befriat från gråskalor. Svårtuggat som en krämig lasagne. Inga svängiga musikalnummer (för det svänger rätt ordentligt i salongen) kan kompensera för den undermåliga dramaturgi som utkristalliserar sig på bioduken. I princip ingenting har någon verkligen tyngd, sidospår är dåligt underbyggda och vissa karaktärsbeslut känns helt tagna ur luften. Att Purpurfärgen inte engagera mer är märkligt sett till den fruktansvärda historia som skildras om incest, våld i hemmet, två systrars liv som blir ett helvete och en juke joint med svängig bluesjazz.

Purpurfärgen
Foto: Warner Bros. Discovery

En saga om frigörelse

Nettie och Celie skiljs åt vid unga år, den ena förmodas död medan den andra tvingas gifta sig med fruktansvärde "Mister". En dag kommer bluesdrottningen Shug Avary till bygden och blåser liv i den mansdominerade hålan med drömmar om ett liv Celia inte vågat fantisera om. Kan hon hitta sin inre styrka och bryta sig fri från mannens klor? Klassisk historia, närmast en saga.

Men det är inte bara "Mister" som är Purpurfärgens stygga varg. Plötsligt, i filmens andra halva, finns en kort scen där en vit, kvinnlig djävul presenteras – en Hollywoodtypisk rasist som ser till att fördärva en av karaktärernas liv. Poff, så är hon borta igen. Det är ett mycket märkligt inslag i en annars helt svart skådespelarensemble. Ett inslag som saknar uppbyggnad och vars konsekvenser upplevs kortvariga trots att de faktiskt får stora effekter för våra karaktärer. Vad är syftet med denna inklämda scen? Att säga att rasism är… dåligt? Ännu mer felplacerad blir den eftersom Purpurfärgen inte handlar om rasism, utan om fattigdom, systerskap och frigörelse.

Nej, trots två och en halv timmes speltid till godo misslyckas regissör Blitz Bazawule att skapa en ordentlig grund för sina karaktärer och deras utveckling. Resultatet är splittrat, ojämnt och långrandigt – med undantag för flera imponerande sångnummer värda att ta del av. "Purpurfärgen" har premiär den 19 januari. För mer läsning, så vår lista över årets storfilmer.

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL