Recension: Past Lives (2023) – en känslomässig fullträff

Sedan Past Lives hade världspremiär på filmfestivalen Sundance i USA tidigare i år har mottagandet varit enormt. Först tisslades och tasslades det mest, men i takt med att allt fler har fått chansen att se filmen har ett rejält momentum byggts upp. Nu, när filmen går upp på svenska biografer, är det bara att falla för trycket och omfamna hypen. För Past Lives är en film som är sällsynt bra.

Filmen handlar om Na Young (Greta Lee) och Hae Sung (Teo Yoo), båda födda i Seoul, Sydkorea sent 80-tal. Först träffar vi dem som tolvåringar, när de är bästa vänner i skolan och slår följe hem varje dag. Man märker direkt att de är kära i varandra, på det där oskuldsfulla, men samtidigt självklara sätt som bara barn kan. Problemet? Efter att de har gått på sin första dejt, som mammorna styrt upp, blir det känt att Na Young och hennes konstnärligt lagda familj ska pröva lyckan i Kanada. Den stora ungdomskärlek som fanns fick aldrig chansen att varken blomma ut eller förintas, som stora ungdomskärlekar också kan göra.

Ruskigt imponerande av Celine Song

Sen spolar vi fram tolv år. Vi träffar Na Young, som nu bytt namn till Nora Moon, och Hae Sung år 2012. Nora pluggar till pjäsförfattare i New York och Hae Sung till ingenjör i Seoul. De hittar varandra på Facebook och börjar prata igen via Skype. Ganska snabbt inser de att gnistan som en gång fanns inte har försvunnit – men inser snabbt deras liv går inte att kombinera. Slutligen träffar vi dem i nutid.

Trots att det vore enkelt för skeptikern att förkasta Past Lives som en modern Sliding Doors (1998) är filmen så otroligt mycket mer än sin premiss. Manuset är smärtsamt ärligt och fint skrivet, dialogen alltid trovärdig. Redan i inledningen, när Na Young och Hae Sung är barn, köper jag direkt kemin mellan dem. I filmen använder sig en av karaktärerna Eternal Sunshine of the Spotless Minds – ett annat melankoliskt mästerverk – som referens och det är lätt att förstå varför. Även om filmernas handling inte hade kunnat vara mer olika slår de an exakt samma ton och samma kombination av vemod och hopp. Att det är första gången som Celine Song regisserar, dessutom sitt eget manus, märks inte alls, snarare tvärtom. Sättet som regin, genom visuella detaljer som kompositionen av skådespelarna på en väg, hur en hand ligger nära en annan hand, och hur dessa visuella ledtrådar knyter an till saker vi sett tidigare i filmen är ruskigt imponerande.

Förbered dig för att bli golvad

Vidare förtjänar skådespelarna en stor eloge. Greta Lee och Teo Yoo är helt otroliga, det var längesedan jag såg en sådan kemi. Även John Magaro ska ha beröm för en stor insats i en svår biroll. Precis som tittaren inser han att det finns något speciellt mellan Nora och Hae Sung. Utan att säga för mycket levererar han tudelade känslor, som är svåra för en skådespelare att förmedla, och lyckas totalt.

Allt som allt är Past Lives ett otroligt vasst och tänkvärt romantiskt drama, med en slutscenen som är bland det starkaste jag sett på bio. Den som väntat på att bli golvad sedan Joachim Triers drama Världens värsta människa (2021) behöver inte vänta länge. Past Lives är en film som bara kommer var femte, eller till och med var tionde, år.

"Past Lives" har svensk biopremiär fredagen den 22 september.