Recension: Normal (2023)
Att verka normal blir viktigare än någonsin
När en socialarbetare ska komma på hembesök försöker Lucie och hennes pappa att se så normala ut som möjligt. Men när pappans sjukdom förvärras blir uppgiften svårare och svårare trots hjälpen de får av en ny vän. Om de inte klarar att lura socialen riskerar Lucie att hamna i ett ungdomhem.
Normal är ett drama om den unga tjejen Lucie (Justine Lacroix), som försöker göra allt för att få stanna hos sin pappa (Benoît Poelvoorde) efter att ett möte med socialen har bestämts. Lucies pappa är sjuk i MS och har svårt att röra på sig, därför har Lucie tagit ett extrajobb för att försörja dem båda. Hennes mamma är död så Lucie tar även hand om hushållet helt själv. Allt ansvar har lett till att hon somnar på lektioner och hamnar efter i skolan. Därför ringds socialen in för ett hembesök. Men Lucie vet att om de får se sanningen kommer hon att behöva flytta till ett ungdomshem – så därför tänker de ljuga om hur bra de har det.
Kampen mot sjukdom och klockan
Under filmens gång räknas det ned till hembesöket som ett domedagsdatum. Lucie och hennes pappa försöker förvillat städa upp huset samtidigt som pappan blir sämre och sämre. För att kunna lugna sina nerver inför besöket säger Lucies pappa att han behöver en joint, men han står i skuld till sin langare som inte vill sälja något mer tills den är betald.
Det är då klasskompisen Etienne (Joseph Rozé) dyker upp med gräs för att fråga Lucie om en tjänst. Tjänsten går inget vidare, men de två blir vänner och efter att ha börjat hänga tillsammans förändras Lucie till en mer självsäker version av sig själv. Men ångesten över sin pappas sjukdom och socialens hembesök hänger fortfarande kvar – trots Etiennes hjälp.
Ibland är det du vill inte det du behöver
I början är filmen humoristisk över familjedramat trots det tunga ämnet. Lucie är fantasifull och dagdrömmer för sig själv och högt för andra. Hon gör sin värld mer spännande och intressant än vad den är. Men när pappan blir värre förvandlas dagdrömmarna till mardrömmar om hur hennes pappa kan dö. Filmen blir mer seriös och mer känslosam på grund av det. Som tittare hejar man på att Lucie ska få stanna med sin pappa, men man förstår ändå hur det tär på henne att behöva sköta allt själv. Det är en vacker film om hur man kan vilja en sak trots att det inte är det bästa alternativet, och att ibland måste tuffa val göras för att förbättra situationen.
"Normal" har biopremiär den 2 juni.