Recension: Manodrome (2023)
Dysfunktionell manlighet i gestaltning av Eisenberg
Den manliga vilsenheten ligger i strålkastarljuset när den sydafrikanske regissören John Trengove skapar dystopiskt drama där skådespeleriet imponerar, dock inte manuset. Filmen hade premiär på Berlins filmfestival i förra veckan.
John Trengove har tidigare regisserat och skrivit manus till Hopeville (2010) och The Wound (2017) och gör nu sin första engelskspråkiga film. Med sig har han stora stjärnor som Jesse Eisenberg, Adrien Brody och Odessa Young.
Det är ett disigt och grått New York när vi kliver in i filmen. Ralphie (Eisenberg) försörjer sig som Uber-chaufför, inte helt olikt en viss film av Martin Scorsese, och försöker vara ett stöd åt sin gravida flickvän Sal (Young). Deras förhållande är tyvärr allt annat än fridfullt. Ralphie lever ett destruktivt liv som den stereotypa macho-mannen som försöker pumpa upp musklerna så mycket som det bara går under de dagliga gympassen. Han plågas av en stor osäkerhet som tar sig uttryck i grova aggressionsproblem som i sin tur leder till att han har svårt att behålla sina vänner.
Starka skådespelarprestationer
Redan inledningsvis är det svårt att förstå Ralphie som karaktär, visst han är vilsen i livet och känner varken att han passar in eller gör sin roll som man rättvisa. Hans liv får en annan vändning när han kliver in i en självhjälpsgrupp, ledd av den lagom flummiga Dad Dan (Brody). Med ledorden ”Gör något, ta makten” försöker männen i gruppen komma vidare i livet. Det ter sig tyvärr svårt för Ralphie som tycks gå längre ner i mörkret efter inträdet i gruppen. Eisenberg ska ha beröm för eb rolltolkning där han verkligen inte får hålla igen, väl avvägt för att inte bli överspel.
Filmen är svag i sin helhet
Trengove lyckas inte få fram något större djup i historien. Även fast man känner empati för karaktärerna hettar det aldrig riktigt till. Det blir också spretigt när en av sidohistorierna tittar fram och skulle kunna tillföra något alldeles extra till intrigen, men plötsligt försvinner och följs aldrig upp. Jag får en känsla av att Trengove försökt göra något alldeles unikt, vilket historien verkligen har förutsättningarna att bli, men det vill sig aldrig riktigt.
Mycket av bristfälligheten ligger i att manuset inte känns helt genomarbetat. Det blir för många frågetecken och följsamheten i Ralphies karaktärsutveckling blir för ojämn. För oss i publiken blir han svår att få grepp, liksom vad det är som driver honom framåt när han regelbundet verkar vara nära sammanbrottet. Att den manliga svagheten visas på film är något unikt, vilket Trengove säkerligen är medveten om och vi får hoppas att se fler sådana porträtteringar som tar steget bort från den starka, stereotypa och självsäkra manskaraktären.
Det är ännu oklart när filmen får svensk premiär.