Recension: Infinity Pool (2023)

Det sägs att det från början var det tänkt att Robert Pattinson skulle ha haft huvudrollen i Brandon Cronenbergs nya skräckfilm Infinity Pool, men sedan gick rollen över till Alexander Skarsgård. Helt rätt i så fall. Absolut inget ont om Pattinson – han är en fantastisk skådespelare – men Skarsgård lyckas trovärdigt förkroppsliga en sorts "svenne på mardrömssemester" på ett sätt som Pattinson är alldeles för intensiv för.

Slänger all moral ner för en brant klippa

Vi befinner oss på en högklassig resort på en fiktiv ö, med eget alfabet, någonstans i världen. James (Skarsgård) är en författare med skrivkramp som hoppas på ny inspiration. För några år sedan släppte han en bok, som tycks ha gått helt okej och han lider numera av något sorts imposter syndrom. Tack och lov är hans flickvän Em (Cleopatra Coleman) tillräckligt tät för att försörja dem båda.

Ön de befinner sig på verkar långt ifrån trevlig. Turisterna är tvungna att befinna sig på resorten, som stängs igen med tunga grindar som vaktas av beväpnade män. När James stöter på en beundrare, Gabi (Mia Goth) tar hans liv en märklig vändning. Hon tar med honom och Em på en tur utanför resortens grindar i en hyrd bil. Det verkar underbart men på vägen hem råkar James köra ihjäl en lokalbor.

När James slängs i fängelse för att möta ett dödsstraff erbjuder myndigheterna honom en märklig deal. Som en del av öns främjande för lyxturism får rika människor betala en betydelsefull summa för att låta tillverka identiska kloner – med minnen och allt – för att ta deras straff. Detta blir startskottet på en total dekadent livsstil där James, tillsammans med andra rika män och kvinnor, lurar döden och slänger all moral ner för en brant klippa. Kort sagt – de kan komma undan med precis allt så länge de har råd att tillverka kloner som kan ta deras straff.

Provocerande och visuellt slående

Infinity Pool tillhör den ständigt tilltagande fåran konstnärliga skräckfilmer. Personligen tycker jag att det är lite av en hit-and-miss-genre, som ofta blir övertydlig i sina samhällskritiska budskap – Alex Garlands stolpskott Men (2022) är det absolut värsta exemplet. Men Infinity Pool är svår att värja sig emot. Mycket tack vare Skarsgårds skådespel. Det är en provocerande och visuellt slående berättelse, som med sin blandning av naturalism och totala mardrömssatir känns som något François Ozon hade kunnat göra på svampar efter att ha sett American Psycho (1998).

Tyvärr slår historien något knut på sig själv mot slutet med ett par onödiga vändningar. Mycket synd, men jag kommer nog att se om Infinity Pool längre fram.

"Infinity Pool" finns nu att se på svenska biografer.