Recension: Höstlöv som faller (2023)
Klassisk Kaurismäki med rock'n'roll och ensamma själar
Den finske mästaren Aki Kaurismäki är tillbaka med nya, romantiska dramakomedin "Höstlöv som faller". Filmtopps Eric Diedrichs recenserar.
Trots att han bara är 66 år gammal har Aki Kaurismäki gjort 27 långfilmer, ibland med år av väntan mellan produktionerna. Han hade ett väldigt aktivt 80- och 90-tal, helt enkelt. Höstlöv som faller är Akis första film sedan Ljus in natten (2017) och det är en välkomnad, om än något förutsägbar återkomst.
Tematiken känns helt enkelt igen, rätt så rejält. En något bångstyrig man, Holappa (Jussi Vatanen), möter en tystlåten, blond kvinna, Ansa (Alma Pöysti). Han har problem med spriten och lever ett slags dag-till-dag-liv hos olika, snåla arbetsgivare, hon söker jobb efter att ha fått sparken från lokala snabbköpet för snatteri. Nytt för den här gången – i flera scener hörs nyhetssändningar om kriget i Ukraina, något som satt skräck i många finnar eftersom deras land angränsar till ryssen.
"Hårdrock varvas med finsk nationalromantik"
Det är fint att se Ansas och Holappas relation fördjupas, man verkligen hejar på dem. Under resans gång får vi ta del av många slitna husväggar, gråa dagar och trötta, lakoniska individer, som dricker vodka likt vatten och är snabba med att ta på sig sina svartaste brillor och dansa till rockabillymusik – väldigt Kaurismäki med andra ord. För den som inte är bevandrad i auteurens värld kan den beskrivas som en mix mellan Wes Anderson, Roy Andersson och Jim Jarmusch, men roligare och helt egen.
När det kommer till drickandet är det framförallt Holappa och den fåfänge, självsäkre arbetskollega Huotari (Janne Hyytiäinen) som står ansvariga. När filmen rullar igång går de till en karaokebar där hårdrock varvas med finsk nationalromantik – Huotari är ansvarig för det sistnämnda. Det är också här som Holappa och Ansa möts.
En perfekt "Kaurismäki-blondin"
Medan deras historia fördjupas blir det en hel del vyer utanför en biograf, där varje besök bjuder på nya affischer för oss filmälskare att hålla span efter. Nland annat Robert Bressons Blodspengar (1983), David Leans Kort möte (1945), Jean-Luc Godards Föraktet (1963) och Tokstollen (1965), samt Jim Jarmuschs The Dead Don't Die (2019). Att Kaurismäki gillar Bresson och Jarmusch känns ganska givet, men Godard förvånar mig mer, förmodligen för att jag själv har svårt för den experimentelle fransosen. Bion heter Zita och om den finns på riktigt så vill jag gärna dit.
Värt att understryka är att Ansa alltså spelas av Alma Pöysti, som tidigare i år var aktuell med Fares Fares-filmen En dag och en halv. När jag pratade med henne om inspelningen av den filmen berättade hon dels sitt ovanliga skådespelarknep dels om att hon sett en ny favoritfilm i Cannes. Lite dumt kan tyckas, men då förstod jag inte att hon hade varit i Cannes för Höstlöv som faller. Det är hennes första Kaurismäki, men förmodligen inte sista. Likt Kati Outinen är hon en perfekt "Kaurismäki-blondin" med allt vad det innebär.
Att återvända till Kaurismäkis värld är alltid trevligt, låt oss hoppas att det inte dröjer sex år till nästa gång. "Höstlöv som faller" har svensk biopremiär den 13 oktober.