Recension: Första veckorna som småbarnsförälder
Första veckorna som förälder: kärlek, sömnlöshet och uppkastad bröstmjölk i ohelig allians.
2020 avslutades på det mest underbara av vis för undertecknad: jag blev förälder. Nu har sömnlöshetens vansinne fått hjärnhalvorna att helt slå slint så nu recenserar jag mina första veckor som småbarnsförälder. Det är en mycket omtumlande upplevelse.
I slutet av december föddes min älskade son Sylvester. En glädjens och kärlekens dag. Tårar sprutade, hormoner exploderade och hoppets ljus tändes i ett annars obönhörligt mörkt 2020. Men min trygga, stillasittande tillvaro stod på vidden av en extrem make-over. Inget skulle längre vara sig likt. Detta är min recension av de första veckorna som småbarnsförälder – direkt från frontlinjens ingenmansland av sönderbombade babynests och nerspydda skötbord.
Dramaturgin sitter som en smäck. Dagarna följer varsamt och stilsäkert samma mall där spänningen eskalerar för varje minut. Vi närmar oss det emotionella crescendo när samtliga landminor tillåts brisera och explodera i point of no return - natten har gjort sitt intåg. Ett obönhörligt mörker där samtliga tårkanaler bjuds på ett crossfitpass av rang där sönderbajsade bodies febrilt byts av sömndruckna och osäkra vuxna händer. Dramaturgin är knivskarp och formar sig varje natt till en robust knytnäve redo att mangla sönder mina vuxna, naiva behov.
Från klassiskt sociopatslugn till neurotisk avgrund.
Det jag kan sakna är tonal samklang. Både regissör såväl som manusförfattare jonglerar på tok för många genre-bollar samtidigt. Således flackar tonen envist mellan melodramatiska känsloyttringar och ren prutthumor. Det lånas friskt ur samtliga genregrepp och i stunder är mixen genuint inspirerande – i andra ett labilt hafsverk. Fisar och oförskämda rapar agerar humoristiska fanbärare och dramatikens svängar talar snarare operans melankoliska språk än den förväntade gråsvenska diskbänksrealismens.
En särskild eloge vill jag rikta mot den psykologiska komplexitet som gestaltas. De vuxna skildras ena stunden med ett klassiskt sociopatslugn för att i nästa ögonblick kastas ner i en neurotiskt avgrund av hispande över okokta nappar och ljummen mjölkersättning. Är föräldrarna pathosladdade omsorgsgivare eller kallt kalkylerande plansmidare? Publiken sitter som på nålar och inväntar med sadistisk spänning när nästa psykbryt kan tänkas tåga in, det kan nämligen ske precis vilken sekund som helst.
Sammanfattningsvis kan jag varmt rekommendera de inledande veckorna av småbarnsåren. Det som saknas i form av god nattsömn, bortprioriterad hygien och tjutande öron vägs upp av enorma mängder kärlek. Kärlek, kärlek och åter kärlek. Men förvänta dig inte feel-goody myspys utan istället en genreöverskridande upplevelse med tillräckligt mycket psykologisk råstyrka för att mäta sig med giganter som Rosemary's Baby och The Omen. Snuttefilt rekommenderas för såväl vuxna som barn.
Det är ljuvligt, underbart och supermysigt men avslutningsvis vill jag rikta ett varningens finger: det här är inte en film du kan somna till!
För fler recensioner --> Scrolla vidare!