Recension: Final Destination: Bloodlines (2025) – “Klassiskt blodig OCD-fest”

Skräckfilmen ”Final Destination: Bloodlines” (2025) är regisserad av Adam B. Stein och Zach Lipovsky, som båda som ligger bakom regin för Sci-fi-thrillern Freaks (2018). Nu har duon skapat den sjätte filmen i den klassiska filmserien Final Destination och det är både bekant och väl fungerande.

En klassisk blodig OCD-fest 

Final Destination: Bloodlines är ytterligare håller hårt i den klassiska premissen – huvudkaraktären undkommer ett dödsöde genom att förutspå en förödande kedjereaktion, bara för att sedan jagas av döden på det mest brutala och komiska sätt.

I den nya filmen följer vi College-studenten Stefanie (Kaitlyn Santa Juana) som plågas av en våldsam och återkommande mardröm om hennes mormor Iris (Brec Bassinger) som lyckats undkomma döden. Hon återvänder hem från College för att leta upp sin avlägsna släkting, som kanske kan bryta cykeln och rädda hennes familj från det grymma öde som oundvikligen väntar dem alla.

Den historia som vi får följa är snyggt och snabbt etablerad och innebär flera spännande hållhakar. Men den nya generationsberättelsen som nu utgår från att denna förbannelsen ärvs, men ibland känns det förvirrande nog som att det mer framstår som ett trauma, något man inte gör någonting riktigt med vilket bara känns onödigt. Det är absolut en handling som är over the top, men filmen lyckas ändå äga det och det bidrar faktiskt till intressanta plot-lines genom handlingen. 

Det är även i vanlig ordning over the top när det kommer till de absurda döds-scenerna. Kedjereaktionerna är intensiva, både förutsägbara och ibland överraskande och som tittare blir man inte besviken. Bland annat får vi vanliga skräckexempel genom hiss-rädsla, och höjdskräck men även mer mytomsbunda sätt att ryckas av döden på, som till exempel magnetisk tortyr i en röntgenaparat.

Man sitter där som tittare och filmen lyckas verkligen trycka på den basala men välfungerande skräckpunkten – det kryper i kroppen och får en som tittare att övertänka varje litet skeende som karaktärerna upplever. Stein och Lipovsky har lyckats med en klassiskt blodig och absurd OCD-fest som påminner om allt med filmserien man tycker om.

LÄS OCKSÅ: Sommarens hetaste biopremiärer 2025 – 8 nya filmer du inte får missa

Ett fint farväl av Tony Todd

Vi får även för sista gången se skådespelaren Tony Todd, som gick bort förra hösten. Han spelar den mystiske mannen William Bludworth, som medverkade i den första filmen (2000) och har genom åren återkommit i flera av seriens filmer. 

Det här är ett fint farväl av honom. I en monolog som hyllar livet och påminner om dödens ständiga närvaro. Lustigt och fint nog blir det både som en hyllning till Todd, filmserien men passar även in i handlingen.

Men utöver en fin liten hälsning från den ikoniska Todd så är skådespelarprestationerna en aning bleka. Men det passar samtidigt in i filmens syfte då deras dödsskrik blir viktigare än deras repliker. Likväl hade man velat ha någon som lyckas stjäla showen totalt och som man skulle sakna på skärmen om den försvann ur leken.

Filmen är dessutom en aning lång och i den sista tredjedelen börjar man ledsna ur en aning på de brutala dödsfallen. Däremot är det ständigt snyggt filmat och klippningen bjuder på vacker scenografi så det är hela tiden spännande men mot slutet vill man att historien rundar av och att filmen hittar ut från det maffiga och överstimulerande blodbadet. 

”Final Destination: Bloodlines” (2025) är en klassisk hyllning till den ikoniska filmserien och bjuder på mycket blod, otaliga dödsfall och det kryper i kroppen av det överflöd av obehagliga sätt att lämna jorden på. Det finns vissa små brister, men i stora drag är det en riktigt säker film i sin egen kontext.