Recension: Doggy Style (2023)

Recension: Doggy Style (2023)

  • 1 tim 33 min
  • Komedi
Eric Diedrichs
Uppdaterad kl. 19:14 | Publicerad 29 augusti 2023 kl. 15:00
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Med värdigheten hos en hund som hasar röven mot hallmattan

Den 1 september är det biopremiär för "Doggy Style". Filmtopps Eric Diedrichs har sett komedin och hoppas att du inte behöver göra detsamma.

  • Regi:
    Josh Greenbaum
  • Manus:
    Dan Perrault
  • I rollerna:
    Will Ferrell, Jamie Foxx, Isla Fisher m.fl.

Låt oss börja med det positiva, du har aldrig sett en film som Doggy Style och behöver förmodligen aldrig göra det igen. Om du nu inte tillhör den till synes randomiserade målgrupp filmen riktar sig till – unga vuxna (?) som står ut med att i närmare 100 minuter se hundar dra penisskämt, kissa på varandra, jucka möbler och toppa South Park i bruket av ordet "fuck". Med 17 år som åldersgräns i USA är det svårt att se att Josh Greenbaums film kommer att få det att klirra i biljettkassorna.

Jycken Reggie (Will Ferrell) älskar sin husse Doug, men känslorna är inte direkt besvarade – något som Reggie inte fattar. En dag kör Doug iväg honom några timmar, kastar en gammal tennisboll och skriker apport. Reggie tror att de leker och bestämmer sig för att hitta hem. Under resans gång tar han följe av den herrelöse Bug (Jamie Foxx) och två hundar som faktiskt har ägare – Hunter (Randall Park) och Maggie (Isla Fisher). Deras "karaktärsdrag" kan sammanfattas med att Hunter är välutrustad, men osäker, Maggie är lite kär i honom och har ett bra luktsinne, Bug är ettrig. Hur ska det gå? 

Doggy Style
Reggie juckar väldigt länge mot en trädgårdstomte som han tror är sin son. Foto: UIP

Som kåta tonåringar på speed

När man tänker på alla bra, oförverkligade manus som finns där ute så blir en film som Doggy Style ännu mer obegriplig. Här har man alltså blåst 46 miljoner dollar på att få Will Ferrell och Jamie Foxx att fronta en film med lika mycket värdighet som en skamsen hund som hasar röven mot hallmattan – och då är hunden roligare. Doggy Style hade möjligtvis fungerat i kortfilmsformat, men att se hundar bete sig som kåta tonåringar på speed i tre akter är bara utmattande. Med undantag för något enstaka skämt.

Precis som ett trolleritrick inte är komplett förrän man trollar tillbaka det som har försvunnit, är inte grov humor rolig bara för att den är grov. Det måste finnas något slags sammanhang, en serve innan man smashar. Detta förstår exempelvis nämnda South Park och It's Always Sunny in Philadelphia, som gång på gång förvandlar smaklöshet till briljans. Det enda som jag möjligtvis kan uppskatta med den här filmen är att den går all-in.

Nej tack, "Doggy Style" får ett bestämt "Fy, dålig hund!" från min sida.

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL