Pedro Pascal glänser i vackra men ojämna ”Behemoth!”
Tony Gilroys kärleksbrev till filmmusiken har nio kompositörer och en sårbar Pedro Pascal. Ljuvligt för örat men berättelsen kommer igång för sent.
Recension: Behemoth! (2026) – ett kärleksbrev till filmmusiken
Låt dig inte luras av utropstecknet. Behemoth! är ingen skräckfilm, ingen katastrofrulle och inget actionspektakel. Det är en stillsam film om en cellist och för den som älskar musik är den rent ljuvlig. Det här är en film för dig som känner stråkarna i kroppen innan du hör dem. För dig som sitter i biomörkret och vet vilken ton som kommer härnäst innan den har spelats. För alla andra är det lite mer komplicerat.
En cellist på flykt
Alex Serian (Pedro Pascal) är solocellist i Chicagos symfoniorkester och en mästare på sitt instrument. Han är också en mästare på att fly. Efter tjugo år på resande fot återvänder han till Los Angeles för att ta hand om sin döende mamma och tar ett jobb som studiomusiker på Hollywoods filmmusikinspelningar. Mellan kaffepauser och taktpinnar börjar musiken väcka minnen han helst hållit inlåsta. En pappa, en förlorad kärlek och en rad städer han lämnat bakom sig utan att se sig om.
Det är Tony Gilroys första film han regisserat på fjorton år och mannen bakom Michael Clayton och Andor har uppenbarligen bytt spionthrillern mot något mer sårbart. Men han har tagit med sig sin känsla för thrillernerven. Alex smiter genom personalens korridorer och undviker gamla bekanta med musik som känns actionfylld trots att det enda som jagar honom är hans eget förflutna.
Nio kompositörer och ett hjärta: ”Resultatet är magiskt”
Det stora genidraget är musiken. Gilroy har samlat nio av filmmusikens tungviktare, bland andra Alan Silvestri, Michael Giacchino och James Newton Howard och låtit var och en skriva musik till olika delar av filmen. Fiktiva filmer som spelas in i studion, övningsetyder för cellon och teman från Alex barndom.
Resultatet är magiskt. Musiken som spelas in i studion glider plötsligt över i ett minne och ett minne glider tillbaka in i studion tills man inte längre vet var filmen i filmen slutar och Alex liv börjar. En helt vanlig promenad genom en korridor kan plötsligt låta som en actionthriller bara för att det är den musiken Alex spelar just då. Det visar verkligen på hur viktig musiken är i en film – det kan förändra en hel känsla i en scen.
I den här filmen räddar musiken Behemoth! från att bli totalt katastrof.
Låten som inte lämnar huvudet
Mitt i filmen händer något som får mig att hamna i ett hallucinerande tillstånd. På en mörk klubb i Los Angeles kliver femtonåriga Viviana upp på scenen och spelar Your God Is Sleeping, en låt skriven av kompositören Lukas Frank. Musiken fyller varje vrå av rummet, basen går rakt in i bröstkorgen och publiken framför scenen gungar som en enda kropp. Kameran stannar på Alex ansikte medan han långsamt låter sig svepas med och man ser hur något i honom som varit låst i tjugo år plötsligt ger efter. Det är hallucinerande vackert.
Pascal med garden nere
Pedro Pascal har spelat många hårda, tystlåtna män men sällan så här sårbara. Hans Alex är en man som säger väldigt lite men känner väldigt mycket och det mesta sker i ansiktet när han lyssnar. Det räcker med att se honom dra stråken över cellon för att förstå att musiken är det enda språk han riktigt behärskar.
Runt honom virvlar Olivia Wilde in som exflickvännen Carol som vägrar ta ett nej och som dyker upp ur parkerade bilar som en skräckfilmsfigur. Hon är en virvelvind och stjäl nästan varje scen hon är med i. Men hennes funktion i berättelsen känns ganska vag och omotiverad trots att hon själ scenerna.
En film med ett stort men
Behemoth! kommer igång alldeles för sent. Under en stor del av filmen sitter man och väntar på att förstå vad berättelsen egentligen ska handla om. Alex vandrar mellan inspelningar och minnen. Det är vackert men det är också som att lyssna på en orkester som stämmer sina instrument i en timme innan konserten börjar. När kärnan väl träder fram har man hunnit tappa en del av greppet.
Alex är också en så pass passiv huvudperson att det ibland känns som att filmen händer runt honom snarare än med honom. Bifigurerna från hans förflutna dyker upp och försvinner innan man hunnit bry sig om dem och när filmen till slut vill ge oss sin stora känslomässiga upplevelse landar den inte riktigt så hårt som jag önskat.
Ett kärleksbrev till filmmusiken
Behemoth! är ett kärleksbrev till filmmusiken och till de osynliga människor som får våra favoritscener att ta andan ur oss. Filmen ger oss en Pedro Pascal som för en gångs skull lägger ner både svärdet och skölden. För den som älskar musik är det nästan nog. Men en symfoni behöver mer än vackra toner. Den behöver en melodi att hålla fast vid.
”Behemoth!” finns att se under Stockholms filmfestival och har premiär den 8 januari 2027 på resterande av Sveriges biografer.
Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.
Info om: Behemoth!
Speltid: 2 tim 4 min
Regi: Tony Gilroy
I rollerna: Pedro Pascal, Olivia Wilde, Alexa Swinton, Erik Griffin, Eva Victor, m.fl.