Paterson (2016)
Busschauffören Paterson, som bor i staden Paterson, är huvudkaraktären i filmen med samma namn. Vi följer med honom i hans vardagliga rutiner under en hel vecka där han flitigt skriver poesi under rasterna på jobbet, tar ut hunden Marvin på kvällspromenader (egentligen knyter fast honom utanför en bar), och lever i ett sunt förhållande med sin bohemiska flickvän Laura. Mycket mer till narrativ finner jag inte i Paterson, men det är inte heller vad filmen eftersträvar.
Paterson, personen, spelas av världens kanske just nu hetaste skådespelare Adam Driver. Som om förra årets Star Wars: Episode VII - The Force Awakens inte var stor nog, medverkar han nu också i uppkommande Silence av Martin Scorsese. Paterson är en betydligt mer lågmäld och diskret roll för Driver. Han är tillbaka i miljön han verkar trivas bäst i, en lågbudgetproduktion där karaktärerna är artistiska och intellektuella stadsbor. Jag tänker såklart på serien Girls och filmen While We're Young där Driver är fenomenal. Kanske gör han ändå sin bästa roll hittills i Paterson. Han är så otroligt likeable och lätt att relatera till. Hans berättarröst är behaglig när han läser upp sina dikter för oss i publiken, vi är de enda som egentligen får ta del av hans hemliga anteckningsbok. Det är något average Joe-aktigt med Adam Driver, och det menas som en komplimang i det här fallet.
Jag måste medge att jag hade lite förutfattade meningar om den här filmen. Jim Jarmusch, en gud inom independentfilm, har gjort en ny film som handlar om en busschaufför som också är poet. Det låter ju inte helt opretentiöst, och även om jag ungefär fick vad jag väntade mig, blev jag ändå glatt överraskad och drogs enkelt med på resan. "Mysig" är nog det mest korrekta adjektiv jag kan använda för att beskriva Paterson. Jarmusch gör en poäng av att inte nödvändigtvis ha en tydlig story att följa. Det behövs inga explosioner eller överdrivet mycket information för att skapa en bra film, istället söker filmen efter det poetiska i det profana, och det lyckas den väl med på grund av dess unika ton, kliniska manus och slående skådespelarinsatser.
Det är nämligen inte bara Driver som övertygar. Golshifteh Farahani glänser som flickvännen Laura, men birollsinnehavarna Barry Shabaka Henley och William Jackson Harper sticker ut mest och bidrar till det härliga barhäng Paterson ägnar sig åt om kvällarna. Shabaka Henley spelar barägaren Doc som sätter upp tidningsurklipp relaterade till staden på barväggarna och förlorar stort mot sig själv på schack. Jackson Harper spelar Everett som hänger i baren och berättar för Paterson om sitt krossade hjärta. Under veckans gång stöter Paterson på fler "vanliga" människor som också sysslar med poesi och andra konstnärliga uttryck som stärker den optimistiska tanken att vi alla har något att berätta för världen.
Filmen marknadsförs som en dramakomedi, och visst är Paterson subtilt smårolig ibland, även om ordet komedi knappast dyker upp i huvudet. Jarmusch film upplevs som ett riktigt hantverk, varje detalj är uttänkt och utförd med precision. Jag är något generös i min betygsättning, men samtidigt är det här en av de finaste filmer jag sett på ett tag. Därför platsar Paterson på Filmtopps lista över de bästa filmerna 2017 som kommit
Bäst: Scenen där Paterson och en japansk man samtalar på en parkbänk.
Sämst: Det känns bara lite orealistiskt att Paterson stöter på så pass många poesientusiaster under loppet av en vecka.