”Past Lives”-regissören Celine Songs nya film ”Materialists” saknar wow-faktor

Jag är knappast ensam om att dyrka ”Past Lives”– som är sällsynt skicklig i hur den lyckas vara återhållsam och samtidigt fängsla en villkorslöst. Även om Materialists är en lättsammare typ av film så är förväntningarna skyhögt satta när jag slår mig ned i salongen på Bio Capitol med Way Out Wests festivalbesökare för att beskåda vad regissören Celine Song hittat på den här gången. Är hon ett tomtebloss – en ”one-hit wonder” – eller en brinnande kraft att räkna med?

LÄS OCKSÅ: 5 premiärer att se i veckan – Filmtopps tips på nya filmer och serier

En kvinna som väljer mellan ”den perfekta mannen” och hennes bristfälliga ex

I ”Materialists” följer vi Lucy (Dakota Johnson) som är ”äktenskapsförmedlare” åt rika, så kallade "high-quality" människor, med absurda krav på sina framtida partners. Kvinnorna kräver att männen ska tjäna si och så mycket, ha bra hårlinje och vara över en viss längd. Männen vill att kvinnorna ska vara smala och snygga.

På ett event träffar Lucy en extremt rik, lång och snygg man, Harry, spelad av Pedro Pascal. Efter att ha bråkat mycket om pengar med sitt ex, faller hon pladask för Harry – samtidigt som hon menar att han står högre i kurs än henne på dejtingmarknaden.

Samma kväll stöter Lucy på exet John (Chris Evans) som skjutsar hem henne – vilket blir början på att de återupptar kontakten. Trots att han varken är rik eller särskilt spännande lutar hon sig mot honom emotionellt. 

Rolig ingång – men håller inte hela vägen

Inledningsvis är ”Materialists” lekfull och publikfriande. Det finns en rolig twist i att Lucy själv jobbar som förmedlare – och ogillar sina ytliga klienter – men egentligen är exakt likadan själv. Filmen känns till en början ganska vass och självironisk, och i en scen som parodierar skönhetsoperationer landar humorn klockrent.

Men allt eftersom tappar Materialists sitt fäste. Även om den hintar om större ambitioner så påminner den allt för ofta om en typisk Netflix-romcom. Försöken till djupare samhällskritik – inte minst det om dejting som en marknad där man designar sin ”perfekta partner” – faller ofta platt. Likaså hanteras ämnen som sexuella övergrepp eller skönhetshets för ytligt, som om man inte vågar ta det hela vägen. Och den känslomässiga tyngd som jag förr eller senare hade hoppats på att Celine Song skulle leverera uteblir. 

”Materialists” är sevärd, men långt ifrån att vara ett mästerverk som ”Past Lives”. Den är en mysig rulle för en hemmakväll snarare än en film värd biobiljetten. Den saknar personlig nerv och djupa lager. Här får vi istället något som är betydligt mer tillgängligt för alla – utan att lämna något större avtryck.