Paradissviten.

Paradissviten (2015)

  • 2 tim 3 min
  • Drama
Eric Diedrichs | Recension
15 mars 2016
Eric Diedrichs | Recension
15 mars 2016

Sex människoöden flätas samman i den nederländska regissören Joos van Ginkels mosaikfilm Paradissviten. Trots att huvudrollerna kommer från olika länder och har olika socioekonomiska bakgrunder knyts deras öden ihop i Amsterdam.

  • Regi:
    Joost van Ginkel
  • Manus:
    Joost van Ginkel
  • I rollerna:
    Anjela Nedyalkova, Isaka Sawadogo, Boris Isakovic, Magnus Krepper, Erik Adelöw m.fl.
paradise-suite-nederlandse-oscar-inzending-beste-niet-engelstalige-film
Foto: Folkets Bio

Bulgariska Jenya (Nedyalkova) tror att lyckan är gjord när hon lämnar betongområdet i Sofia för ett modelljobb i den nederländska huvudstaden. Det hon inte vet, är att männen som ska fotografera henne jobbar för en traffickingliga. Snart kommer hon att slussas från den ena kunden till den andra i stadens notoriska glädjekvarter.

Jenyas liv kommer att korsa vägar med Yayas (Isaka Sawadogo), en illegal immigrant som sliter på ett rosplantage för att kunna betala rivningslägenheten han bor i. Två liv kantade av desperation tangerar i filmens huvudstycke; en surrealistisk sexscen att betrakta för betalande kunder på en exklusiv strippklubb. Denna sekvens, tillsammans med en plågsam våldtäktsscen, är ett kvitto på hur mycket Paradissviten kräver av sin publik - men låt dig inte avskräckas, det är värt resan.

Bland övriga nämnvärda karaktärer finner vi den egocentriske svenske diregenten (Magnus Krepper), som vet mer om Mozart än sin son, som han obarmhärtigt pressar; en moder på jakt efter hämnd på sitt barms mördare och den omtänksamme familjefadern Ivica som utanför hemmet är en skoningslös gangster.

Även om vi har sett och hört alla dessa historier förut hittar van Ginkel intressanta vinklar i varje människoöde. Schabloner till trots, blir det varken särskilt klyschigt eller tradigt. Paradissviten brister snarare i avsaknaden av värme och medmänsklighet. Det klingar i moll från början till slut och mot filmens upplösning blir det nästan - men bara nästan - parodiskt tungt. Tack och lov lyckas van Ginkel balansera sin film helt rätt.

Sett till de tekniska aspekterna gör "Paradissviten" inget större avtryck. Nästan allt är filmat med skakig kamera, en teknik jag fullständigt har tröttnat på, och både musik och foto känns många gånger typiskt modernt. Men om man ser till filmen som helhet gör inte dessa petitesser särskilt mycket. Här är det skådespelarna som är i fokus och hela ensemblen levererar med bravur.