Paper Towns (2015)

Baserad på en bok av John Green, mannen bakom fjolårets tonårsfilm The Fault in Our Stars, är Paper Towns en känslosam skildring mellan kampen kring människans uppfattade begränsningar och livet som våra hjärtan i själva verket vill leva.

Quentin (Nat Wolff) har ända sedan han var liten varit galet förälskad i grannflickan Morgot (Cara Delevinge). Som barn var de båda goda vänner men under tonårstiden har de vuxit ifrån varandra. Margot blev skolans populäraste tjej, framförallt för sin rebelliska personlighet. Quentin fokuserade på studierna. Margot förblir en omöjlig dröm fram tills hon en kväll plötsligt bryter sig in i Quentins pojkrum. Hon vill rekrytera honom som medhjälpare till en lång natt fylld med äventyr. Hon lovar honom rent av ”den bästa natten i ditt liv”.

Besvikelsen blir därför enorm för Quentin dagen därpå när det visar sig att Margot har stuckit. Ingen vet var hon drog, men helt spårlöst borta är hon inte. Quentin upptäcker att hon lämnade små kryptiska meddelande, som möjligen kan leda till hennes gömställe. Ledtrådarna finns överallt, i böcker, vinylomslag med mera.

John Green skrev Paper Towns några år tidigare än The Fault in Our Stars, men böckerna delar på  flera gemensamma ingredienser, t.ex. utgörs huvudpersonerna av tonåringar som är mer intresserade av litteratur än hjärndöd reality-TV.

Med stämningsfulla bilder, skön indiemusik (gillar skarpt att musik från War on Drugs spelas), en lättare kurs i livsfilosofi och ett spännande mysterium, tar Paper Towns med oss på en behaglig ”feel good-tur” genom kompisgängets sista veckor på High School. Det är också befriande att filmen inte är lika fokuserad på att försätta tittaren i kraftiga sentimentala tillstånd hela tiden, som kladdiga storgråt via lätta poänger, något som präglade The Fault in Our Stars.

Nat Wollf balanserar rollen som Quentin på ett mycket bra sett. Med trovärdighet går han från att vara den osynliga nörden till att bli äventyrssökaren. Det blir väldigt lätt att både tycka om och heja på honom filmen igenom.

Som vanligt är resan mot målet mer intressant än själva upplösningen. Slutet är lite väl förutsägbart. Något som också drar ner betyget är försöken till att få med allt som den typiska Hollywood High School-filmen ska innehålla. Det är en skolbal, relationen mellan blondinen och sportkillen, oskulder som ska förloras, party osv.

Ordspråket: den som gapar över mycket, mister ofta hela stycket, är en passande beskriven för Paper Towns.