Nya skräckfilmen ”Weapons” lever upp till hajpen som en av årets bästa

Att Zach Creggers ”Barbarian” begränsades till den svenska streaming-marknaden är en blunder av rejäla mått. Med risk för att låta som en virrig PR-nisse så är skräck verkligen bäst på bio, så att vi svenskar berövades den upplevelsen är en rejäl tabbe.

Regissörens ytterst flippade skräck-debut var sanslöst lyckad och resulterade i att Cregger blev en självlysande markör på min radar över filmskapare att hålla koll på framledes. Nu är dagen här, Creggers andra skräckfilm, Weapons, har premiär och jag har tagit reda på om genren fostrat ännu en gigant i sin vagga. 

”Tonal och genre-tricksande ping pong”

Premissen är simpel men berättas ur flera olika perspektiv. Ett gäng ungar från samma klass försvinner spårlöst under en och samma natt, på en och samma tid. Alla utom en, stackars lilla Alex (Cary Christopher). Den amerikanska förorten förvandlas över en natt till ett öppet sår där desperata ögon ständigt scannar stadens gator efter potentiella förövare. Särskild oönskad uppmärksamhet drar läraren Justine (Julia Garner) till sig, eftersom hon var ansvarig pedagog över den spårlöst försvunna klassen. Invånarna behöver gå till botten med vad som kan ha utlöst denna massiva incident och lyfta på varenda sten, men frågan är om staden är redo för lösa upp mysteriets trådar?

Cregger visar ännu en gång att han är en mästare på tonal och genre-tricksande ping pong. Weapons borde inte hålla ihop så bra som den faktiskt gör. Genom att dela upp berättandet mellan inte mindre än fem huvudpersoner tappar filmen visserligen en del i tempo och dramaturgisk punch, men tillåter också regissören att bredda filmens ton och historia.

Vi rör oss raskt genom en Stephen King-doftande premiss som ganska obekymrat navigerar genom relationsdraman, mysterium, absurd komedi och klassisk "haunted house"-terräng. Detta borde resultera i tonal whiplash. Detta borde resultera i en osäker slutprodukt som inte vet vilken genre som den faktiskt står i, men inte då. Tack vare att Cregger visar fingertoppskänsla i hur historien avtäcks så blir det aldrig tråkigt. De olika narrativen bäddar för fem olika sorters filmiskt språk att filtrera historien genom. 

”Förstår att skräck är så mycket mer än monster”

Weapons genomsyras av en lagom mängd emotionell tyngd men också humor som måste lyftas. Cregger har en finstämd känsla för att blanda absurda situationer som lockar fram obehag för att sedan pendla till obekväma skratt och sen tillbaka igen. Regissören leker ständigt med publikens förväntningar och vänder ut och in på dessa. Med undantag för några billiga jump-scares så hade jag verkligen ingen aning om hur den här historien skulle utvecklas. Cregger håller sin publik nyfiken hela vägen och förstår att skräck är så mycket mer än monster, blod och söndersågade lemmar, det kan skapas ur mänskligt samspel, mob-mentaliteter och absurd humor. 

Tyvärr medför det splittrade narrativet en del dramaturgiskt fett och onödigt lång speltid. Cregger hade kunnat kapa, eller korta, en av huvudpersonernas trådar för att få till samma effekt och dessutom leverera en tajtare upplevelse, men det är också mitt enda riktiga problem med Weapons, att dess största styrka också blir dess svaghet. 

Cregger förblir en starkt lysande prick på min populärkulturella radar. ”Weapons” är, i stort sett, en fröjd från början till slut och är en så vansinnigt ambitiös och ohämmat märklig upplevelse att du inte får missa den på bio. Så enkelt är det: se ”Weapons” nu.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.