Nu når Benedict Cumberbatchs nya film svenska biografer – så bra är den

”The Thing with Feathers” är en filmatisering av Max Porters poetiska och hjärtskärande kortroman från 2015 om en familj vars sorgearbete tar sig i form av en inflyttad kråka. Kommer den i fred eller ska dess kolsvarta fjädrar färga av sig på familjens redan becksvarta tillvaro? Dessa frågor ställs och besvaras i boken med en ömhet och en hudlöshet som är smått omöjlig att värja sig ifrån som läsare. Fråga bara Cillian Murphy, som uttalat sig om boken som en av hans personliga favoriter.

När bok nu blir till film, med flera svenska bidrag i form av Film i Väst som medproducenter och Filmgate Films som VFX-ansvariga, görs det i regi av Dylan Southern, som i och med det även gör sin debut som långfilmsregissör. Dess handling utspelar sig i kapitelform, där både pappans, barnens och den manifesterade kråkans perspektiv av deras gemensamma sorg åskådliggörs i fragmentariska och smått lyriska nedslag i deras vardagliga kamp för att inte gå under. Pappan (Cumberbatch), som oförmöget tvingas utgöra 100% av ett föräldraskap, barnen vars enda verklighet de känt till plötsligt rasar samman, och kråkan som rycker ut till undsättning åt familjen som räddaren de kanske inte frågade efter, men som de behövde.

"För tankarna till The Babadook"

Människorna bakom filmen har tydligt lagt ner såväl kärlek som förståelse vid realiseringen av denna berättelse, och det finns en hel del att gilla. Verklighet och fantasin tillåts samexistera i en mix av mörker, skräck och glimtar av hopp på ett sätt som för tankarna till den mycket effektiva The Babadook. Vad gäller rollprestationerna så ankrar Benedict Cumberbatch filmen med en hög dos trovärdighet. Hans rufsiga hår, raspiga röst och naturligt förströdda uppsyn gör att han känns som klippt och skuren för rollen som en aktivt sörjande pappa.

Därför ska du helst läsa boken

Trots detta är det något som går förlorat vid övergången från pappersark till filmduk. Det smärtar mig att behöva vara personen som säger ”läs boken istället” men i detta fall är det trots allt motiverat. Boken använder sina inslag av fantasi och surrealism som en inkörsport till berättelsens ytterst verkliga kärna av ömsom sorg, ömsom kärlek. Boken understryker hur sörjning inte är likställt med att glömma bort utan hur det snarare är ett kvitto på all den kärlek som fanns men som nu gått miste om en hemvist.

I filmen läggs fokuset desto mer på de verklighetsöverskridande inslagen i sig och på vis går den emotionella tyngden delvis förlorad. Bilderna av en jättelik, svart kråka gör sig bättre i den egna fantasin än i denna fysiska gestaltning där det mest ser ut som någon stackars statist dragit på sig en Halloweenutklädnad i papier-maché. Vidare känns filmens slutdel oerhört snabbspolad på ett sätt som jag tror hade fått psykologer runtom att slita sitt hår över hur snabbt både två och tre steg av sorgens fem stadier slätas över för att komma fram till den slutgiltiga acceptansen.

”The Thing with Feathers” har svensk biopremiär 29 maj.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: The Thing with Feathers (2026)