Nixon

Nixon (1995)

  • 3 tim 12 min
  • Drama
Filmtopp Admin
Filmtopp Admin | Recension
16 juli 2016
Filmtopp Admin
Filmtopp Admin | Recension
16 juli 2016
  • Regi:
    Oliver Stone
  • Manus:
    Stephen J. Rivele, Crhistopher Wilkinson, Oliver Stone
  • I rollerna:
    Anthony Hopkins, Ed Harris, Joan Allen m.fl.

Han räknas idag som den kanske mest kontroversiella presidenten i amerikansk historia, hans eskalering av Vietnamkriget och den smutsiga inblandningen i Sydamerika gjorde honom hatad i omvärlden, men även i USA. Vem var han? Jag vet, precis som ni, att han heter Richard Nixon, men vem var han?

Svaret är mer komplicerat än bara: ”en president”, och det var regissören medveten om. Oliver Stone är en av USA:s mest framgångsrika regissörer med kassasuccéer som Natural Born Killers (1994), Wall Street (1987) och den moderna uppföljaren Wall Street: Money Never Sleeps (2010).

Men Oliver Stone är inte bara en regissör, han är en hårdnackad aktivist. Hans filmer Född Fjärde Juli (1989) och Plutonen (1987) orsakade ramaskri i USA och debatten om Vietnamkrigets legitimitet blossade återigen upp (om debatten ens lagt sig, kommer den någonsin?), hans karakterisering av kriget gjorde honom både hatad och älskad av den amerikanska filmpubliken.

Nixon 1

Men Oliver Stone har en erfarenhet som ingen kan ta ifrån honom, han deltog i Vietnamkriget. Från september 1967 till april 1968 så tjänstgjorde menige Oliver Stone i 2:a Plutonen, B kompaniet, 3:e Bataljonen i den 25:e Infanteri Divisionen. Stone blev vid två tillfällen skadad och erhöll Bronsstjärnan, Vietnamkampanjs Medaljen och flera andra medaljer av metall.

Samma år som Stone kom tillbaka till USA så blev Richard Milhous Nixon vald till ny president och det var under dennes tid i Vita Huset som kriget i Vietnam eskalerade och USA:s inblandning i landet blev allt mer aggressivt. Därför kom det inte som chock när Oliver Stone 1995 annonserade att han skulle regissera en biografisk film om Richard Nixon, som avlidit året innan.

Från ett stort urval av skådespelare så valde Stone att ge Anthony Hopkins rollen som Richard Nixon, den walesiska skådespelaren känd från När Lammen Tystnar (1991) och Elefantmannen (1980).

Filmens handling sker inte i kronologisk ordning utan skiftar mellan flera årtionden, från Nixons tuffa barndom i Kalifornien till tiden då han satt i Vita Huset.

De tidigår åren är svåra för den unge Nixon, både hans mor (spelad av Mary Steenburgen, Gilbert Grape 1993, Step Brothers 2008) och hans far (spelad av Tom Bower, Die Hard 2 1990, Appaloosa 2005) är troende kväkare och sätter stora krav på deras tre söner.

Successivt får publiken följa den lovande juristkandidaten Nixon genom hans tidiga karriär som anti-kommunistisk senator, där han väckte stor uppmärksamhet genom hårt slå till mot medlemmar/misstänkta medlemmar av kommunistpartiet. Samtidigt som den unge Nixon stiger inom det Republikanska partiet och hur han vid 47:års ålder blir partiets presidentkandidat i valet 1960.

Men trots en stark kampanj så blir valet en förlust mot den ambitiösa Nixon, som förlorar med knapp marginal mot den charmiga John F. Kennedy. Filmen skildrar, på ett personlig plan, hur hårt Nixon tar på förlusten. Trots sin höga ambition och stora framgångar så skildras Nixons låga självförtroende och negativa utseendefixering under hela filmens gång, detta blir särskilt tydligt när Nixon förlorar mot den stilliga Kennedy.

Under tiden som den förlorande kandidaten så cirkulerar Nixon i Washingtons kretsar och träffar dem så kallade ”oroade entreprenörerna” som ser rött mot Kennedy. Nixon blir inbjuden till den så kallade ”Jack Jones” (spelad av Larry Hagman, Dallas 1978-91) ranch tillsammans med resten södra USA:s näringslivselit, där de tydligt visar hur de kommer att stödja Nixon vid nästa val trots att den avdankade Nixon fortfarande tvekar.

Det är i denna scen, där Nixon realistiskt påpekar att ”nobody is gonna beat Kennedy in 64 with all the money in the world”, på vilket en av männen i det mörka cigarrummet säger den mystiska repliken ”Suppose, Kennedy don’t run in 64…”.

Repliken är en tyst indikation på konspirationsteorierna kring mordet på John F. Kennedy, något som skildras i Oliver Stones film JFK (1992).

Mordet på presidenten slår hårt på USA, men även på Nixon. I och med att filmens scener inte alltid sker i kronologisk ordning gör det att Oliver Stone lätt kan dra paralleller till aktuella händelser till något som skett innan, när Richard Nixon får veta att Kennedy har mördats så skiftar filmen till Kalifornien tidigt 30-tal då båda Nixons bröder avled av Tuberkulos.

Allt medan kriget i Vietnam eskalerar så blir Amerika allt mer splittrat mellan dem som stödjer kriget och dem som motsätter det, detta samtidigt som medborgarrörelsen växer sig i USA och rasismen på riktigt hamnar i strålkastarljuset efter att tre medborgarrättsaktivister dödas av polisen i Mississippi.

Med stöd av den konservativa ”tysta majoriteten” lyckas Nixon återta kontroll av det Republikanska Partiet och lyckas bli deras presidentkandidat i valet 1968 och lyckas besegra demokraten Hubert Humphrey och den självständiga pro-segregations kandidaten George Wallace.

Det är nu som Nixon omringar sig med männen som blir hans administration, männen som kommer att följa honom från framgång till undergång. Den hårdnackade Stabschefen H.R. Haldeman (spelad av James Woods, Once Upon a Time in America 1984, Casino 1995), Inrikesrådgivaren John Ehrlichman (spelad av J.T. Walsh, Good Morning, Vietnam 1987) och den mytomspunne Utrikesministern Henry Kissinger (spelad av Paul Sorvino, Maffiabröder 1990).

Det är dessa män som Richard Nixon nu använder sig av för att ta kontroll över USA, och det mest akuta problemet är Kennedys nedgående krig i Vietnam. Nixon väljer att gå in hårdare i det lilla landet, med systematiska bombningar av Hanoi och med användningen av Napalm och Agent Orange. Nixon-administrationen väljer även att föra kriget utanför Vietnam till Kambodja, ett beslut som gör honom hatad i USA men även i omvärlden.

Hatet mot presidentens krig tar sig till gatorna med miljonprotester utanför Vita Huset, vilket splittar USA mellan Nixon-anhängare och Vietnamkrigs-protestanter och medborgarrättsaktivister. Allt samtidigt som Nixons kommunistskräck används för att stärka hans nu alltmer hårdnackade anhängare. Detta medan medborgarrättsrörelsen radikaliseras efter mordet på Martin Luther King och blir grunden till de svarta pantrarna.

Nixon tvingas etablera en stark men komplicerad relation med den hårdnackade FBI-chefen J. Edgar Hoover, amerikanen som vet mer hemligheter än någon annan, även presidenten. Nu inleds också det så kallade ”smutsiga kriget”, där Nixon-administrationen (med hjälp av CIA) stödjer högerfalanger i Sydamerika på inofficiella order av ”de oroade entreprenörerna” som har stora intressen på kontinenten.

I filmen skildras hur Nixons administration alltmer börjar använda sig av allt från kontroversiella metoder till fullt olagliga, medan den alltmer paranoida Nixon förstår att det finns en person i Vita Huset som läcker till The New York Times. Det är början på den mest kontroversiella skandal i amerikansk historia, en skandal som idag kallas för Watergate.

Nixon blev en av Oliver Stones mest kritiska succé, men skonades inte från kritik. Familjemedlemmar ur Nixon-familjen har tagit avstånd från filmen och menade att den orättvist porträtterar Nixon med starkt inslag av anti-patriotism. Samtidigt kritiserades filmen för att inte stämma överens med historia. Peter Travers från tidskriften Rolling Stone skrev: ”It's gripping psychodrama — just don't confuse Nixon with history.”.

Utan att gå in på vad jag anser om Richard Nixon som president så kan jag utan tvekan säga att det är en film värd att se, fylld av intrig och utan tvekan fenomenalt skådespel. Ett fullspäckat politiskt drama i skuggan av Washington.

Vid Oscarsgalan 1995 så var Anthony Hopkins nominerad för bästa manliga huvudroll men förlorade mot Nicolas Cage som vann för Farväl Las Vegas. 

Edward Wikström