The Nice Guys

The Nice Guys (2016)

  • 1 tim 56 min
  • Action, Komedi
Fredrik Edström | Recension
10 juni 2016
Fredrik Edström | Recension
10 juni 2016

Regissören och manusförfattaren Shane Black - fadern till några av vita dukens mest minnesvärda parhästar (Dödligt vapen och Kiss kiss bang bang) - har vässat pennan med denna smattrande introduktion till ett radarpar vars charmiga olikheter bara överträffas av deras väloljade munläder.

  • Regi:
    Shane Black
  • Manus:
    Shane Black, Anthony Bagarozzi
  • I rollerna:
    Russel Crowe, Ryan Gosling, Angourie Rice, Matt Boomer m.fl.

Året är 1977 i änglarnas stad, Los Angeles. Ett gladlynt sjuttiotals-inspirerat typsnitt pyntar skådespelares och filmteams namn i förtexten, en estetik som genomsyrar The Nice Guys 116 minuter. Jag örfilas dock ur min mysiga smygstart när en brinnande bil kommer rasandes genom ett gemytligt förotsområde. I bilen sitter porrstjärnan "Misty Mountains" som omkommer i tragedin. Vips är mord-konspirationen i rullning.

Våra trevliga killar, som även agerar berättare genom denna brotts-soppa där smockan ständigt hänger i luften, är den alkoholiserade privatdetektiven Holland March (Ryan Gosling) och torpeden Jackson Healy (Russel Crowe). Den dynamiska duons vägar korsas i en våldsam sammandrabbning, men de bestämmer sig tillslut för att slå sina alkoholiserade och våldsbenägna påsar ihop för att samarbeta. De tar sig an Misty Mountains mystiska dödsfall. Ett fall som leder duon ner i ett näste av våldsamheter, fyllor och diverse dementa arbetsgivare.

Foto: Warner Bros. Pictures
Foto: Warner Bros. Pictures

Black bemästrar den här terrängen. Det har han bevisat gång på gång, oavsett om han är bakom kameran eller skriver i författarblocket. The Nice Guys är inget undantag. Replikskiftena fullständigt sprakar mellan Crowe och Gosling, där spydiga kommentarer avlöser varandra. Black kastar sig huvudstupa in i barnförbjuden brutalitet utan att halka in på för starka tonskiften. Allt är inlindat i en deckares kostym, som med sina dårfinkar till huvudpersoner tar en del oväntade vändningar. Måhända är humorn i det vulgäraste laget för alla familjemedlemmar, men undertecknad njöt i fulla drag!

Crowe och Gosling agerar språkrör åt Blacks vision. Gosling riktigt frossar sig genom regissörens källmaterial och vältrar sig i sin privatdetektivs alla demoner och otillräckligheter som blommar upp i samspelet med en temperamentsfull Crowe. Ett perfekt äktenskap mellan material och aktörer där helheten är otroligt underhållande att beskåda. Resultatet är en av årets bästa filmer.

Mina två klagomål är av mindre modell. Jag drar sällan politiska växlar på filmer, men i The Nice Guys blev avsaknaden av en välskriven kvinnlig karaktär, som inte är reducerad till sina kroppsliga attribut, distraherande. Jag omfamnar nakenhet i film, i synnerhet när filmens kontext är porrindustrin, men en välskriven karaktär av det kvinnliga könet (nej, barn gills inte) tycker jag inte är för mycket att begära.

Jag saknar även ett mer mänskligt tuggmotstånd. Ingen gillar smaken av en sockersliskig moralkaka, men fräckheten hade gärna fått backa något snäpp till förmån för en tydligare karaktärskurva. Riktigt intressant blir det de stunder Black lyfter sina stjärnor från det underhållande one-liner och våldsparadis han så väl behärskar och undersöker karaktärernas drivkrafter och demoner. En högre ratio mellan ursinnes-komiken och drama hade varit den gyllene ingrediensen till de riktigt höga betygen.

Bäst: Blacks sylvassa manus, som vågar ta ut de komiska svängarna, samt Goslings älskvärda insats som alkoholiserad drummel.

Sämst: Avsaknad av en vass kvinnlig karaktär samt en gnutta mer dramatik hindrar det riktigt höga betyget.