Uncut Gems (2020)

Josh och Benny Safdie fick ett stort genombrott med den suveräna thrillern Good Time (2017). Tillsammans med Adam Sandler, som de senaste åren ihärdigt kämpat på med sina usla Netflix-komedier, har de nu skapat den klaustrofobiska mardrömmen Uncut Gems. Filmen är inget annat än ett tvättäkta mästerverk. Det var många år sedan jag kom ut ur en biosalong lika omskakad, lika sugen på att diskutera och disikera en film. Det råder numer inga som helst tvivel om att Safdie-bröderna tillhör sin generations främsta filmskapare, lika självklart som att Adam Sandler är en storartad skådis när han får rätt material att jobba med.

Uncut Gems kretsar kring New York-juveleraren Howard Ratner (Adam Sandler) och dennes långsamma men plågsamma odyssé rakt ner i någon sorts neurotiskt helvete. Trots att affärerna utåt sett går toppen är Howard tyng med skulder på den nivån att han utsätt för hot dagligen. För att motarbeta sin ångest utsätter han sig för snabba och irrationella adrenalinkickar. Istället för att betala av sina skulder gör han allt för att tjäna en hacka på varje situation han prövas inför, något som passar hans spelberoende alldeles perfekt. När Howard får tag på en ovärderlig ädelsten, en svart opal, börjar hans personliga förfall eskalera i raketfart. Kommer han kunna spela sig ur knipan den här gången också? 

Redan från den intensivt stämningsfulla öppningsscenen, där en unikt snygg kamerahantering skiftar fokus från en ädelsten som hittas i Etiopien till, hör och häpna, Howards anus under en medicinsk kontroll, sätts filmens nerviga ton. Det är precis som Safdie-bröderna ber tittaren att spänna fast säkerhetsbältet. För sedan blir det att åka av. Under två timmar och 15 minuter sitter jag som fastklistrad i biostolen utan förmåga att röra på mig. Från det att Howard introducerar den svarta opalen för basketstjärnan Kevin Garnett (som spelar en tvistad version av sig själv) fram tills den gastkramande slutscenen sitter jag som på nålar.

Otrolig intensitet.

Filmens otroliga intensitet beror mycket på kombinationen av Safdie-brödernas regi, Darius Khondijs klaustrofobiska foto samt Daniel Lopatins neon och synt-indränkta musik. Speciellt Khondijs foto är extra briljant. Genom blandningen av maniskt precisa närbilder och läckra trackingshots fångar han karaktären Howards beteendemönster på ett påfrästande nära men begripligt sätt. För trots att Howards beslut alltid verkar irrationella förstår vi att han agerar som han gör för att han försatt sig i en ohållbar situation där varje kortsiktig lösning på ett problem genast skapar ett nytt. 

Att inte nämna Adam Sandlers insats i filmen vore dumdristigt. Att han inte nominerades för en Oscar för den här insatsen är befängt. Han borde dessutom vunnit. Den gamle SNL-komikern har visserligen bevisat att han kan agera på riktigt förr - bland annat i Paul Thomas Andersons Punch-Drunk Love (2002) - men har aldrig varit bättre än här. Safdie-bröderna har sagt att de skrev karaktären Howard specifikt för honom och det är svårt att se någon annan göra rollen bättre. Det är skådespeleri på absoluta toppnivå. 

Sammanfattningsvis är "Uncut Gems" ett tvättäkta mästerverk som förtjänas att upplevas på största möjliga duk. Filmen slog nyligen biorekord i USA och är numera den mest lönsamma indie-filmen produktionsbolaget A24 har producerat sett till biointäkter. Därav är det tråkigt att filmen verkar gå direkt till Netflix i Sverige. Mitt råd till svenska distributörer är att köpa in filmen och åtminstone visa den på utvalda biografer. "Uncut Gems" förtjänar att spelas på största möjliga duk och svenska filmfantaster förtjänar chansen att uppleva denna hög-intensiva mardröm på bio.