Tomys Minnesbok

Tomys Minnesbok (2020)

  • 1 tim 24 min
  • Drama
  • Netflix
Edward Langert Wikström | Recension
30 november 2020
Edward Langert Wikström | Recension
30 november 2020

”Vi måste prata”, följs alltid av någonting hemskt.

Det är med integritet och förbjuden humor som Maradonas hemland levererar en film lika sorglig som vacker och gripande. Valeria Bertuccelli porträtterar Maria Vasquez strid mot cancer och sista tid i livet.

  • Regi:
    Carlos Sorín
  • Manus:
    Carlos Sorín
  • I rollerna:
    Valeria Bertuccelli, Esteban Lamothe, Malena Pichot m.fl.

Maria Vasquez är 42 år gammal, gift och har en son på 3 år. Det är i samma veva som vi introduceras till vår härliga huvudkaraktär och hennes kärleksfulla familj som vi får reda på att hon snart ska dö.

Hon har genomgått hysterektomi, men utan någon förbättring och befinner sig nu i ett så svagt tillstånd att hon inte hade klarat av cellgiftsbehandling. Hänsynslöst kommer äggstockscancern att ta hennes liv, det är bara en fråga om när. "Vi måste prata", följs alltid av någonting hemskt" säger Maria när hon berättar för oss om hur sjukdomen först uppenbarade sig.

Genast känner jag hur tårarna börjar bränna bakom mina ögon. Lögnen om att jag är en kontrollerad och känslokall människa som faktiskt inte hejdlöst börjar lipa till andra människors missöden - även om det är en film - krackelerar i vanlig ordning.

Det är nu jag blir förtvivlad, arg och oresonligt ursinnig över varför en fullt frisk kvinna ska drabbas av ett sådant helvete som cancer. Det är ondskans slump - ingenting annat.

Men jag hinner inte fortsätta då min ilska dämpas av hur hysteriskt rolig Maria och filmen är. Är det ens möjligt? Från sin sjuksäng vänder sig Maria till Twitter för att ge Argentina och den spansktalande världen insyn i hennes sista tid i livet

Urval från Twitter:

Jag magpumpades igår, kändes fantastiskt. Jag rekommenderar det till alla!

Vissa människor har ett krucifix över sin säng, jag har mitt dropp.

Jag uppskattar alla förslag om alternativ behandling, men ibland är tärningen kastad. Jag tänker inte googla någonting

Samtidigt som sjukhuspersonalen blundar till att Marias man Fede sover över i en sovsäck på fåtöljen i rummet nästan varje dag så växer intresset för Maria i media. Hennes Twitter och humor i kampen mot sjukdomen skapar ett fullspäckat schema med intervjuer i TV och tidningar. Detta samtidigt som Maria flitigt sammanställer intryck, känslor och minnen från livet före och efter sjukdomen i en bok som hennes son Tomy ska få - El Cuaderno de Tomy. För henne har döden blivit en del av livet och i samråd med Fede börjar hon planera sitt eget avslut.

Marias vilja att arrangera sin egen död skapar motsättningar på sjukhuset då skillnaden mellan dödshjälp och terminal sedering är hårfin

”Jag befinner mig nu i skymningen"

I SVT:s Mötet från 12:e september i år träffade vi 85-åriga Elisabet Abelin-Norell, som efter en lång process, bokat en tid på en dödshjälpsklinik i Schweiz eftersom läkarassisterad dödshjälp är förbjuden i Sverige. I programmet svarar hon på ett påståenden av Elisabeth Sandlund - journalist och ledarskribent på kristna tidningen Dagen - som är starkt emot assisterad dödshjälp.

"Jag är en stor egoist, det är riktigt. Men jag skadar ju faktiskt inte någon annan. Tvärtom. Jag har hunnit ta avsked från familj och vänner och det har varit väldigt bra för mig. Men det har också varit väldigt bra för dem.

Se det som en dag. Dagen börjar på morgonen, då föds man. Sen så går dagen och man försöker göra det bästa möjliga av sitt arbete eller möten med andra människor. Men sen så kommer faktiskt kvällen, sen kommer skymningen. Jag befinner mig nu i skymningen."

"Om de finns ett liv efter döden, ge mig ett tecken. Skriv något snällt på badrumsspelen någon gång”

Det bör sägas att filmen inte alls innehåller någon okänslig moralkaka. Att Maria accepterar att hon ska död minimerar aldrig andra människors naturliga rädsla för döden eller att cancerpatienter helt enkelt borde se livet från den ljusa sidan. Marias känslor, humor och val är hennes egna.

Hennes humor är inte någon inspirerande kliché som ska fungera som överlevnadsmekanism för att klara av den sista tiden. Tvärtom är Maria bara naturlig rolig, som hon alltid verkat ha varit - ofta utan att ens försöka - och låter ingenting påverka hennes förmåga att få människor runtomkring sig att skratta.

"Om det finns ett liv efter döden, ge mig ett tecken. Skriv något snällt på badrumsspegeln någon gång", säger en släkting till Maria när de tar avsked. Om det inte är att bryta stigmat kring döden så vet jag inte vad.

Jag kan inte ta ställning till frågan om dödshjälp här och nu, men jag tar upp det då ni bör vara beredda på att frågan kommer upp i filmen. Vad jag däremot kan göra är att meddela att El Cuaderno de Tomy är ett självklart mål för Argentina! En fin och balanserad film med starka scener av obegränsad kärlek inför en serie organiserade avsked.

MER LÄSNING: