Till alla killar: P.S. Jag gillar dig fortfarande (2020)

Till alla killar: P.S. Jag gillar dig fortfarande (2020)

  • 1 tim 42 min
  • Drama, Komedi
  • Netflix
15 februari 2020 kl. 18:02
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Gulligt men utan sting.

Uppföljaren till Netflix omåttligt populära Till alla killar jag gillat (2018) spinner vidare på den nya tidens moderna, mer realistiska, ungdomsfilmer. Förra filmen var fräsch med en välbehövd våg av representation samt en fin introduktion till koreansk kultur i Amerika. Del två är fortfarande gullig, men vi behöver mer sting i historien.

  • Regi:
    Michael Fimognari
  • Manus:
    Sofia Alvarez, J. Mills Goodloe, Jenny Han (bokserien ”To all the boys”)
  • I rollerna:
    Lana Condor, Noah Centineo, Jordan Fischer m.fl.

 

I förra filmen fick Lara Jean (Lana Condor), utan sin vetskap, sina hemliga kärleksbrev ivägskickade till alla sina mellanstadieförälskelser. Närmare en kris kommer man knappast som tonåring, men mitt i stormens kärna fann hon ändå kärleken i den populära Peter. I tvåan sätts hennes och Peters förhållande på sin spets. Lara Jean brottas med tvivel på sig själv och om hon verkligen kan fylla Peters förra flickväns skor. När Lars Jean plötsligt får svar på ett av sina andra kärleksbrev, undrar hon om hon egentligen valt rätt kille.

Det skimrar någon Wes Anderson-esque över uppföljaren, som lyfter de vanliga miljöerna till nästa nivå. Precis som banbrytande Sex Education (2019-) målar Michael Fimognari upp en vacker retrokänsla som behövs i vår moderna, teknologiska nutid. Färgskalan består av dova nyanser av gult, turkost, och rosa, som därmed knyter an till den poetiska bokserien som filmerna baseras på. Varje scen med den lilla poppande gula detaljen är som ett eget konstverk, vilket definitivt är ovanligt i high school-filmer. 

För high school-filmer är generellt sett fyllda av klyschor med nördar, snygga cheerleaders, udda kufar och dryga jocks. Det finns inga mellanting. Lara Jean är däremot en karaktär vi sällan får se. Hon lider stort av sitt dåliga självförtroende och övertänkande, men utan att bli en stöddig bitch eller i en offerroll. Hennes mammas död i hennes barndom har påverkat henne mer än vad hon inser, och riskerar att spilla över på hela hennes vardag om hon inte får styr på den.  

Stundtals glimrar scenerna verkligen till, speciellt i det mysiga samspelet mellan Lara Jean och hennes lillasyster Kitty. Men i andra stunder tappar filmen fästet och går på tomgång. Det är ofta otacksamt att vara nummer två i en trilogi då det mynnar ut i en transportsträcka till den stora finalen. Den tredje filmen i serien spelades in back to back med den här, men jag undrar om de egentligen inte bara borde ha stannat vid den första, briljanta, filmen.

 

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL