"The I-Land" (säsong 1)
"The I-Land" är en salig röra av ganska goda idéer
Det kommer bli extremt svårt att beskriva den första säsongen av "The I-Land" utan att avslöja något som skulle kunna anses vara en spoiler. Men det gör helt ärligt inte något, eftersom det finns minst ett femtiotal tvistar och överraskningar under säsongen, vissa bättre än andra.
För att hålla det på en "säker" nivå kring eventuella spoilers så kommer jag inte att beskriva något mer ur handlingen än vad som går att se i trailern, även fast det jag ogillar mest händer just under en av de mest spoilertäta delarna av handlingen.
Vår handling börjar med att ett gäng människor vaknar upp på en strand, 39 steg ifrån varandra. Problemet är bara att ingen av dem minns något alls om sitt liv innan uppvaknandet på stranden, inte hur man kom dit, vad man gjorde innan eller ens sitt eget namn.
Inledningsvis börjar därför vår historia som något av en blandning av filmserien Hunger Games, kultserien Lost och den gamla goda dokusåpan Robinson. Vem kan man lita på, hur ska man överleva men framför allt varför kan ingen minnas något och vad tusan är det för en ö?
I ungefär halva det första avsnitt kände jag att "här finns det potential" för något riktigt intressant. Sedan drar det oerhört stela och onaturliga manuset igång på allvar och får i princip varje dialog att kännas pinsam. Men sedan levererar The I-Land en överraskande tvist i handlingen efter den andra, vissa mer intressanta och underhållande än andra, vilket faktiskt håller delar av intresset vid liv.
Frågor som, vad tusan ska de hitta på nudå? Gör att jag hat-tittar vidare med förhållandevis stor underhållning. Tills vi får se oerhört sömniga och stereotypiska tillbakablickar till karaktärernas liv innan de hamnade på ön. Ja, en riktig bergochdalbana till tittar-upplevelse. Men på sätt och vis vill jag ändå rekommendera er alla att ge The I-Land en chans, så det går att prata om alla spoilerkänsliga delar av serien med.