Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Foto: Netflix

The Crown (säsong 5)

  • 10 x 50 min
  • Drama
  • Netflix
Sebastian Hansson
Sebastian Hansson | Recension
07 november 2022
Sebastian Hansson
Sebastian Hansson | Recension
07 november 2022

Världens bästa kungahusskildring är tillbaka i en värdig femte säsong

Netflix paradserie "The Crown" återvänder med ett helt nytt gäng av skådespelare där Elizabeth Debicki är kusligt bra som prinsessan Diana.

  • Skapare:
    Peter Morgan
  • Regi:
    Jessica Hobbs, May El-Toukhy m.fl.
  • Manus:
    Peter Morgan, Daniel Marc Janes
  • I rollerna:
    Imelda Staunton, Jonathan Pryce, Lesley Manville, Jonny Lee Miller, Dominic West, Elizabeth Debicki, Andrew Havill, Marcia Warren, Olivia Williams m.fl.

Det ska erkännas: Jag har en stor fascination för det brittiska kungahuset och vi som kan vår monarkihistoria vet vad som väntar. Augusti 1997. En mörk månad för det brittiska kungahuset. Men än är The Crown inte riktigt där.

Från början var det oklart klart hur långt fram i tiden The Crown skulle skildra drottning Elisabeth II:s tid som regent, men seriens skapare Peter Morgan har meddelat att den kommer avslutas strax efter millennieskiftet. När säsong fem inleds är det tidigt 90-tal och när eftertexten till avsnitt tio rullar är det 1997.

En av The Crowns styrkor har alltid varit att blanda det stora med det lilla, historiska händelser som Falklandskriget har porträtteras parallellt med privatlivet hos kungafamiljen. Samma styrka återfinns här, men till skillnad från tidigare säsonger är de tio avsnitten i större utsträckning en skildring av händelser och skandaler kopplade till kungahuset. Drottningen gick till exempel så pass långt att hon kallade 1992 för "Annus Horribilis" (ett hemskt år) när nästan alla hennes barn begärde skilsmässa och när Windsor Castle brann. Det finns med andra ord gott om material för seriens skapare Peter Morgan att vältra sig i.

The Crown säsong 5
Dominic West som prins Charles. Foto: Netflix.

Drottningen motsätter sig – gång på gång

Det första man som tittare lägger märke till är det uppenbara: hela skådespelarensemblen är än en gång utbytta. Även denna gång är det ett genidrag och en stor anledning till att serien fortfarande känns fräsch. Borta är Olivia Colman och in träder istället Imelda Staunton i rollen som drottningen. Att ersätta världens bästa människa (på riktigt, Colman verkar ju vara den mest trevliga och gulliga individ på denna jord) är en svår uppgift, men Staunton sköter det med bravur och skildrar en äldre, mer återhållsam och konservativ monark.

Eftersom säsongen i mångt och mycket handlar om det gamla mot det nya är det en skildring som känns passande. Bort med den kungliga yachten – drottningen motsätter sig. Prins Charles vill förnya kungahuset – drottningen motsätter sig. Prins William vill ha fler TV-kanaler – drottningen motsätter sig. Ni förstår. Monarkins vara eller icke vara löper som en röd tråd genom intrigen.

Diana
Elizabeth Debicki som prinsessan Diana. Foto: Netflix.

Som en samling kortfilmer

Trots ett tydligt tema vågar The Crown fortsätta vara unik i dagens TV-klimat på så sätt att den är episodisk. Några av avsnitten känns som små kortfilmer, avstickare som fördjupar seriens karaktärer. Den omdebatterade Panorama-intervjun med prinsessan Diana gestaltas exempelvis betydligt mer utförligt än väntat. 

Nackdelen med det upplägget är att man får vara inställd på att saker tar tid, vilket osökt leder mig in på säsongens största nackdel. Trots ett rikt utbud av historiska händelser att sovra mellan tror jag att Peter Morgan hade tjänat på att och effektivisera. Händelser som ges ett helt avsnitt kanske hade kunnat kombineras med ett annat. Redan i avsnitt ett etableras rivaliteten mellan prins Charles och drottningen: ska monarkin förnyas eller inte. Det är ett ämne som filtreras genom olika perspektiv under säsongens gång men när det åter igen lyfts i det sista avsnittet känns det lite urvattnat. I jämförelse med säsong fyra bleknar den femte säsongens avslut.

Om vi ska fortsätta med jämförelser med den förra säsongen ska det erkännas att Gillian Anderson som Margaret Thatcher stundtals är saknad. Tack och lov har den fantastiska Emma Corrin ersatts av den äldre men minst lika fantastiska Elizabeth Debicki i rollen som prinsessan Diana. Och tack och lov fortsätter serien att leverera välskriven dialog, oavsett vem som än talar.

Avslutningsvis landar slutbetyget på en inte vrålstark fyra. Det är en säsong som hade tjänat på ett större sovrande. På så sätt hade serien eventuellt nått fram till Dianas tragiska bortgång, vilket hade fungerat som ett avslut på den utdragna skilsmässa som säsongen väljer att spendera mycket tid på. Trots detta lyckas ändå serien fascinera och engagera. Förväntningarna är höga inför den kommande avslutningen.

NÄSTA ARTIKEL