Recension: That '90s Show (säsong 1)
That '90s Show är som sin föregångare – på gott och ont
Så har det då blivit dags för "That '90s Show", uppföljaren till den väldigt omtyckta "That '70s Show". Filmtopps Jonathan Smeds har sett de första tre avsnitten och konstaterar att serien må rört sig 20 år framåt i tiden, men stått stilla i utvecklingen.
"That '70s Show" blev ett riktigt flaggskepp för Fox, och totalt gjordes 200 avsnitt av serien. Jag själv minns att man flera gånger stötte på den på TV4, där den alltid tycktes gå lagom till när man kom hem från skolan. Nu, 17 år efter att serien avslutades, får vi återvända till den fiktiva staden Point Place i Wisconsin.
Det har gått 16 år sedan vi lämnade gänget. Eric och Donna kilar stadigt och har fått en dotter som heter Leia. Namnet är ingen slump; ni som minns serien väl kommer säkert ihåg Erics kärlek till Star Wars. Och visst är originalgänget verkligen trogna sina personligheter drygt 15 år senare. Jackie och Kelso är till exempel precis likadana som för 16 år sedan, inklusive deras on-off förhållande (japp, tydligen gifte de sig ändå i slutändan) och Red och Kitty har inte ändrats ett dugg.
Men nu är det trots allt ett nytt gäng som tar över! Leia ska spendera sommarlovet hos farfar Red och farmor Kitty, för att komma ifrån en något överbeskyddande pappa Eric. Tur då att Donnas förra hem, grannhuset till Kitty och Red, numera är bebott av den rebelliska tonårstjejen Gwen. Tillsammans med henne får Leia träffa på ett kompisgäng som mer eller mindre är likadant som det i originalserien.
That '90s Show ÄR That '70s Show
När jag säger det sistnämnda så menar jag det verkligen. Kompisgänget gör exakt samma saker som Eric, Kelso, Donna, Jackie, Fez och he who should not be named (om ni inte förstår läs gärna på om vad som hänt med Danny Masterson) gjorde. De utövar det på samma platser, dynamiken är sig ganska lik och även personligheterna är snarlika.
För att ge ett par exempel: Här finns Ozzie, en kille vars röst utmärker sig och som talar på "ett roligt" sätt, och Nate, en kille som är ganska blåst. För mig kändes det i princip som Fez och Kelso, fast i nya kroppar. Även humorn, sättet scenerna skiftas, tonen överlag och dialogerna är väldigt likt föregångaren. Till viss del är detta såklart inte konstigt, men det känns mer som att jag ser på That '70s Show.
När jag tänker på det slår det mig dock att detta inte är något fel, utan kanske istället precis det tittarna vill ha. Originalserien var hyllad och älskad av många, och varför förstöra ett lyckat recept? Nog för att man nästan hade kunnat säga att That '70s Show fick en ny säsong istället och haft de här tio avsnitten till det, men å andra sidan är det inte längre det första gänget som står för storyn.
Precis det fansen vill ha
Jag tror att fansen av "That '70s Show" ändå lär bli nöjda. Vi får träffa alla våra favoritkaraktärer i en lagom dos, samtidigt som ingenting allt för tokigt görs när det kommer till dem (det skulle väl kanske vara Fez då, utan att avslöja för mycket). Samtidigt är det lika kul som föregångaren, på både gott och ont. För problemet är att det känns ganska föråldrat.
Tv-industrin har onekligen utvecklats sedan mitten av 00-talet, och That '90s Show väljer att stanna kvar i en förgången tid. Det gör att serien känns något onödig sett ur det perspektivet. Jag menar, herregud, till och med publikskratten är kvar. Jag har även problem med de nya karaktärerna, som inte alls tilltalar till mig, jag vill istället se mer av de gamla karaktärerna. Ett tredje problem är att man inte utnyttjat 90-talet tillräckligt. Det känns liksom inte 90-tal som Stranger Things gör med 80-talet till exempel.
Det är det gamla som är bäst i den nya serien "That '90s Show". Det räcker ändå såhär i början när man tar intryck från olika cameos. Frågan är hur det ser ut efter tio avsnitt?