Stranger Things säsong 5 är här – ”oemotståndligt” men fastnar i det som varit

Det finns något både spännande och tröstande med att återvända till Hawkins, Indiana efter nästan fyra år. The Crawl, premiäravsnittet av Stranger Things sista säsong, öppnar med en flashback till 1983 som återför oss till Will Byers (Noah Schnapp) försvinnande. En scen där Duffer-bröderna tydligt vill påminna oss om var allt började.

Det är visuellt slående, känslomässigt laddat och precis den typ av öppning man förväntar sig från en serie som alltid förstått värdet av att koppla tillbaka till sina rötter.

Men här börjar också problemet. För när nostalgin läggs på lika tjockt som synthen i opening credits, börjar man undra: litar serien på att vi faktiskt minns? Vi som följt dessa karaktärer genom fyra säsonger av trauma, monster och katastrofer – vi behöver inte längtan efter säsong ett serverad som om den vore ett svar på alla frågor. Vi är här. Vi minns.

Återkomsten till Hawkins

Avsnittet tar oss vidare till hösten 1987, där Hawkins fortfarande lider under konsekvenser från säsong 4. Staden är under militär karantän, Vecna är spårlöst försvunnen och gänget är splittrat men beslutsamt att hitta sin fiende. Det är här säsongen etablerar sin mörka ton och det är välkommet. Efter säsong 4:s cliffhanger känns tyngden i luften äkta.

Produktionsvärdet är, som väntat, enormt. Cinematografin är filmisk på ett sätt som nästan känns för stort för tv och ljuddesignen får dig att vilja kolla över axeln.

Men så kommer de mindre lyckade valen. Dustin (Gaten Matarazzo), som redan gått igenom nog med plåga för tio livstider, fortsätter att bli mobbad i skolan trots att Eddie dog som en hjälte förra säsongen. Det hela känns inte bara ologiskt, utan onödigt hårt. Att se honom bli nedtryckt vid Eddies grav av samma idioter som borde ha fått ett uns av respekt efter allt som hänt är ett narrativt val som känns mer som misshandel av en favoritkaraktär än trovärdig konflikt.

Frustrerande sidohistorier

Nancy (Natalia Dyer), Steve (Joe Keery) och Jonathan (Charlie Heaton) trilskas vidare i sin eviga kärlekstriangel, och visst, den har alltid funnits där i periferin, men här tar den plats som kunde ha använts till något mer substantiellt.

Will, som fått subtila hintar om känslor för Mike i tidigare säsonger, får ingenting att jobba med i första avsnittet. Det känns som en missad möjlighet, särskilt när man vet hur personlig och komplex den historien kan bli.

För mycket på en gång

Kärnan i problemet är att The Crawl försöker jonglera för mycket på en gång. A-storyn – jakten på Vecna – borde vara helt kristallklar. Istället skakas den loss av fragment av sidohistorier som ännu inte fått tid att etableras ordentligt. Det känns som om serien har för mycket den vill säga, men inte tillräckligt med tid att säga det på ett meningsfullt sätt.

Första avsnittet ska lägga grunden, inte försöka bygga hela huset samtidigt.

Karaktärernas styrka och hopp om framtiden

Trots dessa brister finns det något oemotståndligt med Stranger Things som fortfarande lyser igenom. Karaktärerna är, som alltid, seriens styrka. Man bryr sig. Man är investerad. Det finns ögonblick av verklig spänning och den mörkare tonen antyder att säsongen kan gå dit den behöver gå – rakt in i smärtan, förlusten och offren som ett riktigt slut kräver.

Är The Crawl ett perfekt premiäravsnitt? Nej. Men det är heller inte en katastrof. Det är en segstartad motor som har potential att accelerera när den väl hittat sin rytm. För den som älskat dessa karaktärer sedan 2016 finns det tillräckligt här för att hålla hoppet uppe. Men serien behöver sluta vara så rädd för att vi glömt var vi kommer ifrån – det har vi inte.

Nu vill vi bara veta vart vi är på väg.

De fyra första avsnitten av "Stranger Things" säsong 2 finns att streama på Netflix den 27 november. Därefter följer tre avsnitt i slutet av december följt av finalen den första januari.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Stranger Things