Recension: Reptile (2023)
Grant Singers film väcker rasande trånad efter röd tråd
Musikvideogiganten Grant Singers detektivdrama ”Reptile” är en fängslande, välgjord och intressant flopp, som inte utmanar skådespelarförmågorna hos Benicio del Toro och Justin Timberlake och väcker en intensiv saknad efter förklaringar – och besvikelse när de uteblir.
Jag spolar tillbaka till början för att analysera detaljer, då de första minuterna i en film, i synnerhet en deckare, i regel är en högkoncentrerad källa till ledtrådar om vad som ska hända härnäst och varför. Det framtida mordoffret hittar ett ormskinn, berättar om en mardröm för en vän, som säger att den kanske betyder att hon är rädd för att åka fast, hon blir biten och knivhuggen så hårt att kniven fastnar i bäckenbenet, osv. Fram med anteckningsblocket och tänk, hoppas lösa mordet innan detektiven på skärmen gör det. Att dessa laddade detaljer inte är ledtrådar känns otänkbart – varför slösa tittaruppmärksamhet på sådant som inte förstärker storyn?
Grant Singers detektivdrama Reptile kretsar kring den luttrade detektiven Tom Nichols (Benicio del Toro) försök att få klarhet i det brutala mordet på mäklaren Summer Elswick (Matilda Anna Ingrid Lutz). Den är späckad med suggestiva, väl filmade och intressanta scener, tittarupplevelsen präglas av tillförsikt till att det snart kommer en elegant upplösning som knyter ihop alla trådar, som för stunden ter sig lika viktiga som obegripliga, en tillförsikt som stegras för varje nytt villospår. Tillförsikten mynnar ut i besvikelse.
Arbetsskadad av musikvideoskapande
Singer är känd för att ha regisserat musikvideor åt bjässar såsom The Weeknd, Sam Smith och Ariana Grande. Kanske förklarar det hans tillvägagångssätt när han regisserar sin första långfilm. I musikvideor kan man ösa på med slående detaljer med stark symbolik – det fångar tittarens uppmärksamhet och garanterar ett bestående intryck, budskap får gärna trollas fram i långsökta, personliga tolkningar, self service. I en film funkar det inte.I Reptile väver Singer in ett myller av mustiga detaljer som han låter filmen dröja vid, precis lagom länge och utstuderat för att man som tittare ska fängslas av dem och ta dem som självklara ledtrådar till vad som pågår och börja analysera dem. Förgäves.
Varför tar den där mordmisstänkte killen självmord? Varför skjuts den MS-sjuke skurken och av vem? Det fusk-haltande paret som vill ta erotiska bilder med Elswicks partner Will Grady (Justin Timberlake) på platsen där hon mördades, vilka är de? Gränslöst många frågor. Jag drabbas av knyta ihop säcken-trånad, men under filmens dryga två timmar stillas inte mitt sammanhangsbegär. Vid ett tillfälle vill jag explodera när Will Grady blir bortförd av två solglasögonbeväpnade poliser efter att ha slagit iväg en golfboll.
Tiktok-upplägg lockar till långsökthetens land
Upplägget påminner om Tiktok; massa random information som känns underhållande för stunden, men som knappast bakas in i långtidsminnet i brist på sammanhang. I jakten på förklaringar måste jag gå över till den dunkla sidan, dvs till symbolfiskandets och meningsmjölkandets marker. I långsökthetens land kan vi säga att ormskinnet är en indikation på hur mördaren är en kallblodig orm som ömsar yta. Utöver den sekund som ormskinnet syns finns inga referenser till reptiler.
Reptile har hyllats för lysande skådespelarinsatser, i synnerhet från Benicio del Toro, som genomgående beskrivs som härdad. Ingenstans i filmen rubbas den härdade, jämnmodige Benicio del Toros pokerface; hans största känslouppvisning sker när han tjusas av en beröringsfri vattenkran. Han utmanas inte till att utnyttja sina skådespelartalanger för något annat än att se klentrogen, luttrad och milt besvärad (eller vattenkransförtjust) ut på samma gång, hela tiden. Övriga skådespelare visar överlag samma svala variationsgrad, med få undantag, däribland några ”fuck!” från Justin Timberlake – höjden av filmens känsloprestation. Visst är det coolt med is i magen, men detta är inte subtilitet, utan emotionellt grådask.
En film att gilla och sluta gilla
Reptile är en rafflande originell film jag gillade – tills den tog slut. När eftertexterna rullar byts mysrys mot bestörtning då alla sidospår jag tog som löften om intrikata upplösningar visar sig vara dead ends. Filmen knyter knappast ihop sina säckar. Är det indiefasoner eller ren försumlighet från Singers sida? Ett försök till realistisk skildring av tillvarons spretighet eller oförmåga att få till ett sammansvetsat narrativ? Grant Singers första försök till långfilm är en samling snyggt filmade lösrycktheter, som lämnar mig med en känsla av att ha blivit snuvad på den tillfredsställelse endast en elegant upplösning av ett överdådigt trassel kan ge.
“Reptile” finns nu att streama på Netflix.