Recension: JUNG_E (2023)
Splittrat sci-fi-drama som vill göra lite för mycket
Yeon Sang-ho vill berätta en historia om en mor och dotter och artificiell intelligens, men går tyvärr vilse i lite för många sci-fi-idéer. Sebastian Hansson ser en film som hade behövt ett tydligare fokus.
Framtiden är synnerligen ingen trevlig syn. Klimatförändringarna har fått isarna att smälta och havet att skena i höjd. Människan har därför sökt sin tillflykt till rymden där olika samhällen har uppstått på gigantiska rymdstationer (som påminner ganska rejält mycket om lyxstationen i Neill Blomkamps Elysium korsat med ringarna från TV-spelesserien Halo). Krig har brutit ut mellan olika fraktioner av människor på stationerna och de som lever kvar på jorden. I ett försök att avsluta kriget arbetar ett gäng forskare med att klona medvetandet av en krigsveteran och implementera det i superrobotar.
Inledningen till JUNG_E doftar Terminator. Allt som saknas är en dödskalle som krossas av en iskall stålfot. Efter den inledande actionsekvensen där vi möter krigsveteranen Yun Jung-yi saktar filmen in tempot för att sakta avslöja vad den egentligen handlar om. I huvudrollen ser vi Kang Soo-yeon i sin sista filmroll då hon gick bort i maj 2022.
Spretigt hopplock från lyckade föregångare
Förutom Terminator refererar filmen friskt till en myriad av sci-fi-filmer: Blade Runner, I, Robot, Ghost in the Shell och RoboCop. Däri ligger filmens stora problem. Istället för att försöka fokusera på en idé och utforska det konceptet utförligt försöker den balansera likartade idéer som finns i alla tidigare nämnda filmer under sin ganska korta speltid på 98 minuter. Vill den vara en actionstänkare? Jodå, det finns action. Vill den vara ett eftertänksamt filosofiskt drama? Jodå, det finns sådana idéer också. Filmen väcker många tankar men tar egentligen ingen av dem i mål på ett tillfredsställande sätt. När eftertexterna rullar sitter jag mest där, fastfrusen i en axelryckning.
Jahopp, det var det.
JUNG_E:s huvudtema om en mor-och dotter-relation är i grunden intressant, men blir aldrig så gripande som filmen och dess skådespelare vill när temat måste slåss mot filmens alla andra sci-fi-komponenter. Dessutom levererar skådespelarna både högt och lågt. En del tycks ha fått regi som om det befann sig på Dramaten ("spela så allvarligt du kan") medan andra verkar ha fått Bolibompa som inspirationskälla i överspel. Det här leder till att framför allt en karaktär nästan blir outhärdlig - och då ska han föreställa filmens skurk.
Utseendemässigt levererar filmen stabila specialeffekter (förutom robotarna som stundtals skuttar runt som glädjefulla kaniner och sparkar med en sådan kraft att specialeffekterna inte hänger med), snyggt foto och träffsäker scenografi. Tyvärr räcker det inte när helheten blir så pass splittrad och många av världshistoriens alla sci-fi-idéer slåss om utrymme.
JUNG_E finns nu att streama på Netflix.