Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Ödemarken (2021)

Ödemarken (2021)

  • 1 tim 32 min
  • Skräck
  • Netflix
Mimi Dahlén | Recension
07 januari 2022
Mimi Dahlén | Recension
07 januari 2022

När "coming of age" går väldigt, väldigt fel

Spanien är kanske inte det första landet som kommer till en när man tänker på skräckfilmer. De har dock en del redan kultförklarade verk och om "Ödemarken" hade tagit lärdom av sina föregångare hade den nog seglat upp till toppen bland dem.

  • Regi:
    David Casademunt
  • Manus:
    David Casademunt, Martí Lucas, Fran Menchón
  • I rollerna:
    Inma Cuesta, Asier Flores, Roberto Álamo

Under en tid när Spanien härjades av krig och ödeläggelse flydde hela familjer ut på landet för undkomma kaoset. Så börjar filmens första minuter när vi djupdyker in i ett torrlagt landskap med knotiga träd och en konstant ylande vind som omger ett ensamt hus. Det är inte helt olikt Kurage den harige hundens hemstad och vibbarna är inte allt för långt ifrån.

I detta redan illabådande hus bor Lucia (Inma Cuesta) med sin man Salvador (Roberto Álamo) med deras son Diego (Asier Flores). I ett intetsägande montage visas deras liv summerat förvillande enkelt: Mamman och sonen föredrar varandras sällskap och pappan kan lika gärna dra till skogs. Tji får dem när en rätt så obehaglig incident tvingar bort fadern från gården ut på ett uppdrag dömt att misslyckas. Mycket riktigt så återvänder han aldrig och Lucia och Diego har bara varandra. Varandra och den två meter långa, blodtörstiga varelsen som springer runt på fältet förstås. 

Innan några förhoppningar höjs så ska det sägas att denna film är inget annat än en klassisk "stugfeber"-berättelse. Den följer mallen till punkt och pricka. Några enstaka individer är isolerade och sakta uppdagas det att något övernaturligt är efter dem. Spänningar skapas och snart undrar man vem den egentliga fienden är, de utanför väggarna eller de innanför.

Trots det håller Ödemarken ändå en på tårna flitigt genom hela filmen genom att varva psykologiskt obehag med hederliga monster. Redan innan det nalkande monstret ens nämns byggs en genuint obekväm värld upp som blir desto ruskigare när man inser att detta har varit och fortfarande är verklighet för många. Det är ett ärligt porträtt av rå överlevnad som varken krymps ner eller blåses upp för effekt utan visas exakt som det är. Oskyldighet utplånas och familjeband utmanas på så hudkrypande vis att man knappt vågar titta på skärmen. 

"Dansar läskigt nära på gränsen"

Ödemarken
Foto: Netflix.

Ja, filmen är snäppet förutsägbar. När eftertexterna rullar frågar man sig kort "Vad hände egentligen?" men lika snabbt svarar man sig själv "Vem bryr sig?". För Ödemarken presenterar ingenting nytt inom genren och verkligen inte inom stugfeber-tropen. Dessa filmer vill alltid att man ska undra om monstret är verkligt eller om det bara är offrens masspsykos eller fantasi som spökar och det har återanvänts så mycket att det är svårt att bry sig längre. Berättelser som Ödemarken har inga raka svar för den vill inte ha raka svar. Den vill vara "tvetydig" för tvetydighetens skull.

Om filmen hade lärt sig av exempelvis Barnhemmet (2007) så hade det varit en annan historia. Barnhemmet har ett svar på sin gåta och planterar ledtrådar subtilt hela vägen vilket gör upplösningen desto mer tillfredsställande. Ett annat mer liknande exempel med stugfeber-tropen är The Others (2001) av spanska regissören Alejandro Amenábar som också har en välrundad berättelse med rätt mängd ledtrådar och precis lagom creepyness för att inte bli "in your face". Ödemarkens creepyness är inte heller skriven på näsan men dansar läskigt nära på gränsen.

Allt som allt är det här en bra film. Ingenting utöver det vanliga men med en fantastisk miljö som ser ut som Salvador Dalis feberdröm och skådespel som skulle kunna göra en föreläsning om binnikemaskar intressant. Är du trött på James Wans skräckimperium så väntar "Ödemarken" på Netflix.

Mer läsning: