Nya svenska Netflix-filmen ”Je m'appelle Agneta” är omöjlig att inte gilla

Låt mig berätta om när jag läste boken. Jag stod barfota på parkettgolvet. Det var en vanlig kväll och jag skulle egentligen bara läsa ett kapitel för att se om boken var värd att ta med till stranden dagen efter. Istället gick jag runt i lägenheten med boken framför ansiktet och skrattade på ett sätt som nog lät lite läskigt om man hörde det utifrån. Emma Hambergs roman om den osynliga medelålderskvinnan Agneta träffade mig rakt i magen och jag är inte ens i närheten av medelåldern.

Så klart undrade jag vad som skulle hända när den blev film.

Det handlar om att bli sedd men framförallt om att se sig själv

Agneta är 49. Barnen har flytt boet. Jobbet på Trafikverket tickar på i neutralläge. Maken har hittat sin livsmening i isbad och cyklar som kostar mer än hennes månadslön. Hon syns inte. Inte för sig själv, inte för världen. I ett halvt desperat försök att göra något tackar hon ja till ett au pair-jobb i Frankrike, hos en liten pojke som heter Einar.

Einar visar sig vara 83 år gammal, excentrisk, gay och bosatt i ett kloster i Provence. Missförståndet är ett faktum. Vänskapen som uppstår är det bästa som hänt Agneta på evigheter.

Eva Melander spelar Agneta med en slags nedtryckt tyngd som är svår att sluta titta på. Hon rör sig i sin gröna fleece som någon som försökt ta så lite plats som möjligt i så många år att kroppen liksom vant sig vid det. Och Claes Månsson som Einar. Han är en total glädjebomb, den sortens människa man vill ha på alla middagar resten av livet. Kemin dem emellan är det bästa med filmen.

Den franska klyschan som jag älskar

Ja, det är Provence. Ja, det är ost och vin och söta marknader och middagssol som faller snett. Och jo, jag vet att det är en kliché. Men regissören Johanna Runevad använder Frankrike som ett argument snarare än en dekoration. Det är dit man åker för att sluta ha skam inför sin kropp, för att äta och dricka och dansa och bara vara i stället för att hela tiden försöka passa in. Det är klichén som råkar vara sann. Frankrike som idé om ett liv där kroppen finns till för njutning och inte för att formas till något smalare och tystare. Det är vackert. Det funkar. Jag köper det helt.

Det som faktiskt stannar kvar

Filmens mest minnesvärda scen är nästan ingenting, på ett bra sätt. Agneta provar underkläder. Hon står framför spegeln. Det händer egentligen ingenting spektakulärt men Runevad låter ögonblicket andas så länge att det nästan gör ont och sedan lite till. Det är i den tystnaden filmen gör det den ska.

Det som är lite tråkigt är att allt känns ganska förutsägbart så tidigt. Det är inte för att jagläst boken, det hade känts lika förutsägbart ändå. Berättelsebågen är mjuk, trygg och gör inga oväntade rörelser. Vilket å ena sidan är skönt men å andra sidan är lite tråkigt. Man saknar den där lilla knoten i magen av att inte veta riktigt vart man är på väg.

Gå och se ”Je m'appelle Agneta”, gärna med en vän du älskar

Ibland behöver man inte bli utmanad. Ibland behöver man bara bli kramad i en och en halv timme och påmind om att livet kan smaka lavendel och sen börja om. Jag tänker fortfarande på Eva Melanders ansikte i den där spegeln. Det är märkligt hur ett ögonblick som inte innehåller ett enda dramatiskt skeende ändå kan fastna så hårt. Men kanske är det just det Je m'appelle Agneta vill säga. Att de största förändringarna ser ut som ingenting utifrån. Att bli sedd är tyst. Att börja se sig själv är ännu tystare. 

Vi har fått för oss att vi ska förtjäna vår plats i rummet. Agneta påminner oss om att vi redan är där. Det hade vi glömt. Tack för det.

“Je m'appelle Agneta” finns att streama på Netflix den 29 april. 

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Je m'appelle Agneta