Netflix svenska krimserie ”Synden” är Nordic noir i en bekant förpackning

Jag har en teori om att alla svenska krimiserier egentligen är samma serie, bara med olika ansikten och lite omflyttade landskap. En sliten polis. En bondgård med hemligheter. Grå moln som hänger över allt som en permanent huvudvärk. Ett mord som leder till en familjefejd ingen vågat prata om på trettio år. 

Varje gång jag sätter på en ny svensk thriller landar jag i samma soffa med samma gråa känsla. Synden är tyvärr inget undantag.

Familjefejder och förutsägbarhet

Serien inleds när en tonåring vid namn Silas hittas död på en bondgård på Bjärehalvön. Utredningen leds av Dani, spelad av Krista Kosonen. Hon är en arg, udda men högintelligent polis som har en personlig koppling till offret. Hon tvingas jobba tillsammans med Malik, spelad av Mohammed Nour Oklah. Han är en nyutexaminerad polis som är mer entusiastisk än erfaren. Tillsammans dyker de ner i det skånska landsbygdens patriarkala mörker där en generationsöverskridande familjefejd visar sig vara nyckeln till det hela. Sedan har vi Elis, spelad av Peter Gantman, som ger Dani en deadline: lös fallet innan han tar saken i egna händer.

Det här är Nordic noir enligt boken. Problemet är att Synden aldrig lyckas hitta sin egen röst. Varje scen, varje klipp, varje vändning känns som något jag redan sett. Det går att förutse nästa scen nästan innan den händer och den spänning som borde finnas där försvinner på grund av igenkännlighet.

En huvudkaraktär som inte hittar sin ton

Dani är tänkt att vara tuff, udda och intelligent. Helt enkelt en detektiv som bryter mönstret. Men istället för att kännas genuint skarpsinnig eller intressant kommer hon mest av sig som lite töntig, kan jag känna. Hennes ilska känns påklistrad snarare än äkta och hennes personliga koppling till fallet blir aldrig riktigt övertygande. Krista Kosonen gör sitt bästa, men manuset ger henne inget att verkligen bita i.

Mohammed Nour Oklah som Malik är bättre men hans roll är så tunn att han mest fungerar som en sidekick utan egen personlighet. Peter Gantman som Elis levererar en stabil prestation, men hans karaktär är så stereotypisk – den hotfulle patriarken – att även han blir en kopia av något vi sett hundratals gånger tidigare.

Visuellt platt och fantasilöst

Om något så borde i alla fall bildspråket kunna lyfta serien. Skåne kan vara vackert, men Synden verkar besluten att inte visa upp någon skönhet alls. Fotot är trist och enformigt. Jag förstår att det ska vara mörkt och dystert, men det finns en skillnad mellan stämningsfullt och bara tråkigt. Scen efter scen serveras med samma gråa filter, samma dystra belysning, samma uttjatade kompositioner. 

Sverige har så mycket att erbjuda visuellt. Vi har dramatiska kuster, vindpinade skogar, vackra årstidsväxlingar. Synden väljer bort allt det. Istället får vi bondgårdar som ser likadana ut och interiörer som kunde varit från vilken svensk dramaserie som helst.

En serie som fungerar en regnig kväll

Synden är inte förfärlig, men den är långt ifrån bra. Det är bara ännu en kriminalare i samma fodral. Det känns så himla synd att ständigt bli såhär kritisk till krimserien. Men det är en av de tuffaste genrerna att lyckas bra med. Det är mycket som spelar in. Inte bara en tuff polis och ett förutsägbart fall. 

Om du letar efter en ny Nordic noir-serie att sjunka ner i kommer Synden fungera. Speciellt för dig som älskar den stabila återkommande formeln och är fine med det förutsägbara.

”Synden” finns nu att streama på Netflix.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Synden