Love, Death & Robots (säsong 1)
"Love, Death & Robots" är ett visuellt mästerverk med grabbig eftersmak
Tack och lov för att vi lever i en tv-värld när projekt som "Love, Death & Robots" kan få finansiering och en plats att visas upp för världen. Det är kort och gott en samling av 18 olika (i regel väldigt barnförbjudna) högkvalitativt animerade kortfilmer. Skapade och producerade av "Deadpool"-regissören Tim Miller och flerfaldigt Oscarsnominerade David Fincher.
De olika avsnitten, eller kortfilmerna som Fincher vill att de ska kallas, varierar i längd mellan cirka 6 och 17 minuter. Vilket gör det möjligt att plöja hela säsongen i ett svep, och även snabba omtittar av ens favoriter, hur enkelt som helst. Kortfilmerna är alla mer eller mindre animerade, där flera av dem däremot får mig att tvivla på om jag faktiskt ser på en "animering" eller bara en fantastiskt snygg verklighet.
Miller och Fincher har låtit folk runt om i världen skapa egna helt fristående kortfilmer, förutsatt att de på något vis inkluderar kärlek, död eller robotar. Vilket resulterat i mestadels ultrablodiga monsterslakter och innovativa krigarrobotar. "Kärleken" består oftast av omsorgsfullt, och naturtroget guppande, nakna bröst - men även en och annan penis i förbifarten.
Kritiken som garanterat kommer riktas mot den första säsongen, lär sannolikt kretsa kring de många nakna brösten och döda kvinnorna. Flera av kortfilmerna har en tydligt grabbig eftersmak, men långt ifrån alla.
Avsnittet "The Witness" är mest grabbigt av alla, tuttar, rumpor och ond bråd död i överflöd. Medan When the Yogurt Took Over handlar om... när yoghurten tog över världen och Three Robots är den härliga komedin om tre robotar på en härlig utflykt i en postapokalyptisk stad. Vackra Helping Hand är omöjlig att slita blicken ifrån och Good Hunting är nog en av mina personliga favoriter. Det finns enormt mycket att hämta här.
Även om du knappast kommer att falla för alla avsnitt/kortfilmer, är lägstanivån alltid extremt hög. Faktumet att vi aldrig spenderar mer än en dryg kvart i varje historia, gör det oerhört enkelt att bara njuta av det "visuella" som alltid är på topp. Love, Death & Robots känns många gånger som en kortare, monsterfixerad, version av Black Mirror. Jag hoppas verkligen att serien finner en trogen publik så vi kan se fram mot fler visuella mästerverk inom en snar framtid.