Kate Winslets regidebut ”Goodbye June” saknar modet att sticka ut

Det börjar bli många regidebutanter bland skådespelare nuförtiden. Bradley Cooper tog steget med A Star Is Born (2018) och de senaste åren är det många som gjort samma sak. Greta Gerwig gjorde det med Lady Bird (2017), Olivia Wilde med Booksmart (2019), Maggie Gyllenhaal med The Lost Daughter (2021), Channing Tatum med Dog (2022) – listan bara växer. Jag förstår lockelsen. Men någonstans längs vägen börjar jag undra om inte alla dessa etablerade namn tar plats från nya, okända talanger som faktiskt skulle kunna göra något unikt.

Men jag älskar Kate Winslet. Jag har alltid älskat henne. Så när Goodbye June dök upp som hennes regidebut var jag ändå genuint nyfiken och ville ge henne en ärlig chans. Och ja, filmen är bra. Bra, och inget mer.

Trasiga familjer i ”Goodbye June”

Goodbye June handlar om June, spelad av Helen Mirren, som ligger på ett brittiskt sjukhus med cancer strax före jul. Hennes fyra vuxna barn; karriärkvinnan Julia (Winslet själv), den stressade mamman Molly (Andrea Riseborough), den flummiga Helen (Toni Collette) och den känslige Connor (Johnny Flynn), samlas vid hennes sjuksäng. Mellan chokladautomaten i korridoren och TV-apparaten som spelar The Great British Bake Off, ska de lösa alla sina osagda konflikter innan det är för sent.

Det är en berättelse vi sett förut. Faktiskt har Winslet själv spelat i en liknande film, Blackbird från 2019. Men det gör inte nödvändigtvis att formeln inte fungerar. Det är bara att den behöver göras bättre för att sticka ut.

Och här brister Goodbye June. Filmen känns aldrig riktigt verklig, aldrig riktigt jordbunden. Karaktärerna är arketyper: den lyckade karriärdottern, den organiska mat-besatta mamman, den flummiga yogasystern, den känslige sonen. De gör saker, de har konflikter, men jag blir aldrig riktigt insläppt i varför de är som de är.

Manuset är skrivet av Winslets son

Manuset är skrivet av Joe Anders, Winslets 22-årige son, som en del av hans skoluppgift på National Film and Television School. Det syns. Inte för att det är dåligt skrivet. Det är faktiskt välstrukturerat med några riktigt fina repliker, men det saknar djup.

Det känns som skrivet av någon som observerat hur familjer fungerar, inte levt i en. Dialogerna är fulla av exposition. Folk säger saker de redan vet för att vi ska få veta dem. ”Du har alltid varit så karriärfixerad, Julia” är inte något någon faktiskt säger till sin syster efter 40 år.

Kompetent men inte inspirerande från Winslet

Det som verkligen saknas i Goodbye June är ett tydligt visuellt språk. Allt ser fint ut men det finns ingen personlig stil. Ingen känsla av att det här är Kate Winslets film. Det är bara en välgjord, professionell film som ser ut som tusen andra.

Jag tänker på hur Greta Gerwig i Lady Bird skapade något så personligt, så distinkt. Varje inramning, varje färgval kändes genomtänkt och personligt. Winslet regisserar kompetent, men inte inspirerande. Scenerna är filmade för att fungera, inte för att ta plats. Det är trygghetens regi.

Det finns en scen där Bernie (Timothy Spall) spelar karaoke för June på sjukhuset, gråtandes genom hela låten. Det borde vara en av filmens mest rörande ögonblick, men det blir istället långdraget och lite pinsamt. Jag vill inte säga att det är dåligt regisserat. Det är bara inte regisserat med något mod. 

En snyftare som borde vågat mer

Det känns som att slutet av Goodbye June slår in hela filmen i en fin jullåda med rosett. Men det känns också som en avledning från något jobbigare, något mörkare som filmen inte vågar ta i. Döden är jobbig. Att säga adjö är jobbigt. Även om filmen påstår sig handla om det så känns den mest som att den handlar om att ha en fin, sorglig jul tillsammans.

Jag gillar snyftare. Jag gör det. Men Goodbye June vill att jag ska gråta utan att ge mig tillräckligt med substans för att riktigt bry mig. Prestationerna är så bra att jag nästan kommer dit, men manuset och regin håller mig på avstånd. Kanske är det där problemet med alla dessa skådespelare som blir regissörer. De är så bra på att få andra att prestera att de glömmer att bygga en värld runt dem. De glömmer att filmen behöver mer än bara bra skådespel för att leva.

"Goodbye June" finns att streama på Netflix den 24 december.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Goodbye June