House of Cards (säsong 6)

Under en tid när TV enbart konsumerades genom tablålagd gammal-tv, där HBO, FX och AMC ensamma stod för den veckovisa kvalitetsunderhållningen. Bröt den svindyra premiärsäsongen av House of Cards, med Oscarsvinnaren Kevin Spacey i huvudrollen, plötsligt igenom. Netflix hade spenderat obscena summor pengar, på vad som då kallades internet-tv, och släppt en hel säsong på tretton avsnitt samtidigt.

Den dåvarande amerikanske presidenten, Barack Obama, förklarade skämtsamt att livet i Washington D.C. inte riktigt var lika spännande som i serien, han imiterade till och med karaktären Frank Underwood vid olika tillställningar. House of Cards slog milt sagt med enorm kraft, både för branschen och för oss tittare. Spola fram tiden till idag och tv-världen är helt förändrad.

De olika streamingtjänsterna lägger idag åtskilliga dollar-miljarder på utvecklineng av nya serier, med en stadig ström av skådespelare, regissörer och manusförfattare av högsta kvalitet redo för nya projekt. Startskottet för allt detta går att härleda till den 1 februari 2013, när House of Cards gjordes tillgänglig hos Netflix som deras första originalserie.

Det är så jag vill att vi ska minnas "House of Cards". För när den sjätte, och sista, säsongen nu äntligen finns att ta del av. Är det dessvärre med ett ovärdigt avslut vi tvingas ta farväl. Vilket givetvis till stor del beror på att Kevin Spacey numera är persona non grata i Hollywood efter "metoo"-anklagelserna.

Det var med tanke på händelserna i slutet av den femte säsongen alltid solklart att Robin Wrights karaktär, Claire Underwood, skulle få en avsevärt mer betydande roll i den sjätte. När Netflix sedan beslutade sig för att helt kapa banden med Spacey, ställdes seriens manusförfattare inför ett minst sagt krångligt problem.

Frank Underwood tvingades dö "off screen" mellan säsongerna. Vilket givetvis var den enda logiska lösningen. Men faktumet att hela den sjätte säsongen ändå fortsätter att kretsa kring allt Frank ska ha sagt, gjort eller lovat, utan någon som helst möjlighet att använda sig av Spacey, resulterar flera gånger i nästan skrattretande lösningar.

Som när en karaktär lyssnar på Franks inspelningar, vilka får en onödigt stor roll, och berättar vad som sägs för att en annan ska kunna skriva ned det. Till och med manusförfattarna insåg att de var tvungna att låta karaktären som skriver ned citaten fråga om inte han själv får lyssna på inspelningen istället. Näpp, "det bara går inte" blev svaret.

Både Robin Wright och Michael Kelly levererar även under den sista säsongen prestationer på toppnivå. Men trots att det här är "Wrights säsong", fann jag henne både starkare och mer skrämmande under den femte. Kanske hade det ändå varit bättre att sluta där?

Jag tvingades nämligen under seriens allra sista avsnitt att pausa flera gånger för att verkligen dubbelkolla, nej trippelkolla, att det inte fanns fler avsnitt efteråt. Det kändes nämligen helt omöjligt att de skulle hinna knyta ihop säsongen, och hela den historiska serien, på ett tillfredsställande sätt innan tiden runnit ut.

Tyvärr visade det sig vara just så. Ett slut som känns malplacerat och forcerat. Tråkigt. För jag hade verkligen hoppats på att House of Cards skulle lyckas övervinna alla hinder, som de gjorde 2013, och få till ett värdigt avslut. Istället fick vi mest spendera tid med en bitvis fantastisk Robin Wright, som mestadels tvingades dansa runt den enorma elefanten i rummet.