Eli (2019)
Huset som folkhälsomyndigheten glömde.
Netflix har fått sin egen “Bubble Boy” i form av 11-årige Eli (Charlie Shotwell), som har spenderat fyra år i en bubbla, skyddad från omvärldens bakterier. Ja, bokstavligt talat. Han sägs nämligen ha en autoimmun sjukdom, som innebär gravt bristande immunförsvar.
För Eli är en vanlig promenad i det fria förenat med livsfara, därav isoleringen. Den enda immunologen som påstås kunna hjälpa honom håller till i en klinik som liknar ett läskigt spökhus, självklart beläget i en gudsförgäten avkrok på landet. Som om det skulle behövas, yttrar någon repliken: “there’s just something... off about the whole place”.
Faktum är att hela filmen är “off” och ett slöseri med skådespelartalang. Lili Taylor får kämpa hårt med sin insats som doktor och Elis välmenande föräldrar spelas av Kelly Reilly, för skräckfans välbekant från Eden Lake (2008), och Max Martini. Filmen är också en smärtsamt missriktad korsbefruktning av subgenrer. Hemsökt hus möter läkarskräck är förvisso en spännande hybrid – på pappret.
I grunden finns där en lovande premiss, som hade kunnat väcka djupare funderingar kring hur religiös övertygelse kan förkasta vetenskap. Intrigen snuddar vid tankar kring yttre och inre hot som står i vägen för att rena unga själar, samt det psykologiska fenomenet "Münchausen by Proxy". Trådarna går dock upp i rök och blåser bort både intresse och engagemang. Istället för att gripas av pojkens öde, dyker det upp frågor som hur man upprätthåller en sanitär miljö i en kåk som skulle ge vilken hypokondriker som helst inbillad astma?