Den långa flykten (2018)

Den långa flykten (2018)

  • 4 x 60 min
  • Animerat, Thriller
  • Netflix
Andreas Ziegler | Recension
26 december 2018
Andreas Ziegler | Recension
26 december 2018

"Den bästa miniserien jag sett på flera år."

En serie om kaniner låter kanske gulligt och fluffigt men "Den långa flykten" är något helt annat. Det är en samhällskritisk episk berättelse om hjältar, tyranner, faror och kärlek.

  • Regi:
    Noam Murro
  • Manus:
    Tom Bidwell
  • I rollerna:
    Gemma Arterton, James McAvoy, John Boyega, Ben Kingsley, Nicolas Hoult m.fl.
Kaniner sedda bakifrån i Den långa flykten.
Foto: Netflix

Den synska kaninen Fiver (Nicholas Hoult) får en föraning om att hela hans koloni kommer att förintas. Tillsammans med sin bror, Hazel (James McAvoy), och ett antal andra kaniner ger han sig av i jakt på ett nytt hem. Det är en färd kantad av faror och prövningar. Den lilla gruppen kaniner måste förlita sig på varandra för att överleva.

Inledningsvis skulle jag vilja understryka att detta inte är en miniserie för de minsta barnen. För Den långa flykten lyckas med konststycket att vara bitvis oerhört obehaglig utan att visa särskilt mycket blod. Personligen tycker jag att fascistiska kaniner är läskigare än blod. Men det kanske bara är jag.

Den långa flykten är en hyllad bok från 1972. Det gjordes en mycket populär filmatisering som kom ut 1978. Jag var lite skeptisk till en animerad miniserie baserad på samma verk. När jag såg hela serien på juldagen fick jag mig dock en riktigt positiv överraskning. För personligen tycker jag att denna miniserie till och med överträffar boken.

Kaniner håller krigsråd i Den långa flykten.
Kaniner håller krigsråd (Nej, jag skojar inte). Foto: Netflix.

"Den långa flykten" är ett typiskt episkt äventyr. Under resans gång möter kaninerna ett antal utmaningar. De måste se upp för rovdjur som lurar överallt. En annan prövning kommer i form av en sektliknande kaninkoloni. Slutligen ställs de inför den militanta och fascistiska Efrafa-kolonin, ledd av den hemske generalen Woundwort (Ben Kingsley).

Trots att denna fyra timmar långa miniserie berättar samma historia som filmen från 1978 gör på 90 minuter, känns det aldrig som att någonting har lagts till för utfyllnad. Berättelsen rör sig hela tiden framåt. Nya utmaningar och konflikter får ta den tid de behöver. Den extra tiden används för att måla upp en värld som kan mäta sig med den bästa fantasyvärlden. Kaninerna har sitt eget språk, sina egna sedvänjor och sina egna vardagliga utmaningar. Det är dessa detaljer som gör att kaninernas värld känns så levande.

De samhällskritiska aspekterna av Den långa flykten är fantastiska. Den kritiserar genomgående okritiskt tänkande och maktutövande genom våld. Våld ses som naturligt, då rovdjur jagar för att äta. Men det våld som utövas av de fascistiska kaninerna i Efrafa-kolonin ses som högst onaturligt. Vid ett tillfälle anklagar en kanin en annan kanin för att vara ”odjurisk”, att ha mer gemensamt med människor, vars beteende ses som hemskt och oförståeligt. Det sätter verkligen saker och ting i perspektiv.

Det är också en snygg serie. Animationen är vacker och detaljerad och används för att lyfta och tjäna berättelsen. Kaninerna känns exponerade när de springer över fält i vackra panoramavyer, skogen och naturen känns levande och när den hemske general Woundwort står i regnet ser han mer hotfull ut än Darth Vader själv.

"Den långa flykten" är den bästa miniserien jag sett på flera år. Det är en berättelse av episka mått, som bjuder på spänning, humor och kärlek och har inte bara ett, utan flera, budskap.

Vem kunde ana att en berättelse om ett gäng kaniner kunde vara så bra?