"Chambers" (säsong 1)
"Chambers" första säsong är krånglig, långsam men riktigt ambitiös.
Förra årets överraskande läskiga "The Haunting of Hill House" bevisade att Netflix har vad som krävs när det gäller skräckgenren. Det var därför med stora förhoppningar som jag började plöja den första säsongen av "Chambers", vars trailer och beskrivning fick serien att luta starkt åt skräckhållet.
Det där med höga förväntningar är sällan särskilt bra. För Chambers lyckas inte alls leva upp till dem jag hade. Efter en första tittning av säsongen var jag nämligen ganska besviken. Fast något drog mig ändå tillbaka, och fick mig att se om tre av avsnitten igen. Något jag extremt sällan gör.
Jag älskar i regel serier som vågar ta ut svängarna, gärna med en ambitiös och invecklad handling. Serier som Noah Hawleys Legion, Damon Lindelofs The Leftovers, Brit Marlings The OA och David Lynchs Twin Peaks, finns alla med bland mina personliga favoriter i den här "ta ut svängarna"-genren.
Chambers har utan tvekan en ambitiös och invecklad handling. Det är inte "bara" en berättelse om hur en fattig High School-elev plötsligt behöver en hjärt-transplantation för att överleva, och får ett hjärta från dottern till en superrik (och superkonstig) familj, som sedan sakta börjar ta över henne inifrån. Vilket hade kunnat bli tillräckligt läskigt för en vanlig skräckserie.
Den första säsongen av "Chambers" tvingas oss med på längre och krångligare vägar, vilket får serien att kännas utdragen och långsam. Särskilt om man, lite felaktigt, förväntat sig en "vanlig" skräckis med en strid ström läskigheter uppradade. Men det är faktiskt värt mödan, precis i slutet.
Jag bara önskar att vi hade kommit fram dit redan i mitten av säsongen, så vi hade kunnat få spendera mer tid med den karaktär vi lämnar serien med i slutet. Nu är jag rädd att alldeles för många riskerar att ge upp halvvägs och på så sätt stjäla möjligheterna för en andra säsong av Chambers… vilket är den jag egentligen vill se.