Dynasty

Recenson: Dynasty säsong 1, avsnitt 1

  • Netflix
Carl Hempel | Recension
14 oktober 2017
Carl Hempel | Recension
14 oktober 2017

En rehash av gamla eftermiddagssåpor då de var som allra sämst

Foto: Netflix/The CW

Netflix trycker ut ännu en slarvig originalserie i sitt utbud. Denna gång är det dramat Dynasty, en reeboot av 80-talssåpan med samma namn. Dynasty (1981) höll på i hela 8 säsonger och det blev tillslut 217 avsnitt av den långlivade serien. Efter att bara sett ett avsnitt av denna reeboot så är jag ganska säker på att denna inte ens kommer få se ljuset av en andra säsong.

I Dynasty följer vi familjen Carrington, en av USA:s rikaste familjer. När pappa Blake (Grant Show) kallar hem sina två barn tror den målmedvetna dottern Fallon(Elizabeth Gillies) att hon ska få familjeföretagets chefposition. Det svarta fåret Steven (James Mackay) kommer hem från ett volontärarbete i hopp om att äntligen sluta fred med sin pappa.

Då de väl kommit hem får de nyheten att Blake ska gifta sig med den betydligt yngre kvinnan Cristal (Nathalie Flores). Det tar inte lång tid innan familjen Carrington förstår att Cristal håller på många hemligheter.

I början av avsnittet så trodde jag att Dynasty försökte vara någon halvtaskig variant av House of Cards. Serien inleds med att Fallon med en kaxig ton berättar om sig själv, sin familj och sitt företag. Jag inser ganska snabbt att detta bara är ett oambitiöst sätt att beskriva seriens huvudkaraktär istället för att gestalta dem genom dialog och aktioner. Berättarrösten försvinner sedan och ganska snabbt inser man att detta inte är en halvtaskig variant av House of Cards. Det är en halvtaskig variant av alla de såpor som tog slut långt innan 2010-talet ens hann börja.

LÄS OCKSÅ: "Stranger Things" säsong 2

När man börjar klocka hur långt det är mellan sexscenerna så vet man att underhållningsvärdet är lågt. Till iallafall första halvan av avsnittet så är det cirkus en sexscen var femte minut. Ett annat upprepande tema är scener där karaktärer tjuvlyssnat på hemliga diskussioner bakom en vägg. En företeelse som sker mer än en gång och som definitivt kommer ske fler gånger i serien. För att publiken verkligen ska förstå att det var något som karaktären inte borde fått höra så har ljudsättaren tryckt in extra dramatisk musik i dessa scener.

Serien hade möjligtvis kunnat gynnas av ett så kallat "slow burn", det vill säga att man sakta bygger upp karaktärer och konflikter under flera avsnitt för att på så sätt ge stark effekt när de väl händer något. Men redan i första avsnittet försöker de chocka tittaren med några "oväntade" vändningar. Vändningar som inte ger någon effekt då vi inte bryr oss om någon av karaktärerna.

Manuset är styltigt och skådespelarprestationerna är tråkiga. Man har försökt lägga in lite schysst musik i vissa scener för att göra de mer minnesvärda, något som fungerade för en liknande (men betydligt bättre) serie som O.C. Men här blir man bara irriterad på att fantastiska artister som David Bowie på nåt sätt får en koppling till serien.

Måste jag säga någonting positivt så är Alan Dale rätt bra som familjens butler. Han har en bra röst, en bitter blick och bär alltid upp en snygg kostym.

Vi lever i en era där TV börjar bli en mer respekterad konstform än film. Varje år släpper tv- och streaming-bolagen flera fantastiska, originella och banbrytande tv-serier. Dynasty är tyvärr motsatsen till detta. Det är en påminnelse om tiden då tv-industrin var som slarvigast och girigast. En tid då skådespelare fick roller för sitt utseende före sin talang. Dynasty hör inte hemma i Netflix streamingutbud. Den hör hemma på någon av TV4:as extrakanaler – någon gång under 90-talet.