22 July (2018)

22 July (2018)

  • 2 tim 23 min
  • Drama
  • Netflix
Gustav Larsed | Recension
10 oktober 2018
Gustav Larsed | Recension
10 oktober 2018

Klyschig dialog på hackig engelska blir aldrig trovärdig i en av Paul Greengrass sämre filmer.

Det kommer inte mindre än två filmer i år som handlar om den tragiska massakern på Utøya för sju år sedan. Den ena, som heter "Utøya 22. juli", är helt norskproducerad, medan filmen med den förvillande lika titeln "22 July" är någon slags norsk-amerikansk hybrid regisserad av meriterade Paul Greengrass. Den sistnämnda filmen har fått viss svensk biodistribution men får sin egentliga premiär på Netflix den 10 oktober.

  • Regi:
    Paul Greengrass
  • Manus:
    Paul Greengrass (adaption)
  • I rollerna:
    Jon Øigarden, Thorbjørn Harr, Anders Danielsen Lie m.fl.
Anders Danielsen Lie som Anders Behring Breivik i Netflix-filmen 22 July
Anders Danielsen Lie som Anders Behring Breivik. Foto: Netflix

Efter att ha detonerat en bomb i centrala Oslo, mitt i regeringsdistriktet fortsätter Anders Behring Breivik ut till ön Utøya där ett läger för unga socialdemokrater hålls. Klädd som polis påstår han att han är där för att skydda ungdomarna på ön mot eventuella hot relaterade till bomben i Oslo. Han blir således transporterad till ön där han omedelbart inleder den värsta massakern i norsk historia.

22 July är en hyfsad film rent produktionsmässigt, MEN med Paul Greengrass-mått mätt är den bara knappt godkänd. Med filmer som Captain Phillips och United 93 i bagaget är han på pappret den perfekta personen för att skildra även denna terrorrelaterade händelse, men resultatet är tyvärr långt ifrån tillfredsställande.

Det som skaver mest med 22 July är den klyschiga dialogen, som förs mellan skådespelarna på hackig engelska. Det verkar som att filmskaparna haft svårt att bestämma sig för om filmen skulle vara på norska eller engelska, och istället valt en gyllene mellanväg. Det vill säga att enbart anlita norska skådespelare som alla tvingas prata engelska. Resultatet blir att all dialog känns väldigt onaturlig och forcerad. Det märks tydligt att skådespelarna kämpar för att agera naturligt, vilket naturligtvis får rakt motsatt effekt.

Vidare är filmen med sina dryga 2 timmar och 2o minuter på tok för lång och fokuserar alldeles för mycket på Breivik istället för händelserna på ön och dess offer. Den norska filmen Utøya 22. Juli, som precis släpptes på VOD, gör precis tvärtom. Där ligger allt fokus på just offrens upplevelser av händelserna på ön medan Breivik finns där nånstans i bakgrunden som en ansiktslös skytt. Det är visserligen bra att de två filmerna har olika fokus, så det inte blir två sidor av samma mynt, men i slutändan känns en av dem bara överflödig, det vill säga Greengrass version. Greengrass som regissör brukade vara en riktig kvalitetsstämpel i mina ögon, men efter senaste Bourne-filmen och nu 22 July kommer jag vara lite mer återhållsam med mina förväntningar på hans kommande projekt.

Filmtopps betygssymbol för 2 av 5

Att alla talar engelska i en film kan bevisligen vara ett hinder. Läs Andreas Zieglers krönika om ämnet HÄR.