”Nelly Rapp - Porten till underjorden” är en fin avslutning på trilogin

Tre filmer och sex år senare tackar filmerna om monsteragenten Nelly Rapp, med Matilda Gross som titelkaraktären, nu för sig. Det känns som att vi stressar oss igenom filmseriens sista kapitel, men det är alltjämt en godkänd och framför allt fin avslutning. 

LÄS OCKSÅ: Svenska dramat ”Trion” från 2026 får premiär på SVT Play – nu i oktober

Mycket hjärta och helt rätt fokus 

I Nelly Rapp - Porten till underjorden har den ondskefulla och uråldriga vampyren Hekla (Nanna Blondell) fritagits och hon skrider omedelbart till verket med sin plan för monstren att ta över jorden. Nyckeln till att lyckas är att öppna porten till underjorden – men för det måste Hekla först ta sig förbi Nelly, Valle (Melvin Agnarson), hunden London, Lena-Sleva (Marianne Mörck) och praktikanten Joey (Alfred Svensson). Kvintetten får dessutom oväntad förstärkning av Alice (Hanna Alström), Nellys sedan länge försvunna mamma, som dyker upp för att varna dem om Heklas ankomst. 

Att till sist introducera Alice i filmserien på allvar, och låta Nelly utforska relationen till människan vars frånvaro fyllt henne med ett så uppenbart tomrum, är helt och hållet rätt fokus för trilogins avslutande film. Relationen mellan Alice och Nelly, och tidigare avsaknaden av den, har på många sätt varit filmseriens hjärta, så det är inte mer än rätt det får banka extra hårt i Porten till underjorden. Det gör filmen till en fin av varm upplevelse. 

Filmen är ett härligt potpurri av olika genrer och känslor. Den rysliga Hekla, mumier, zombier och andra kusligheter kan säkerligen få några barn att kika en extra gång under sängen innan läggdags, samtidigt bjuds det på värme genom relationerna och skratt genom fånigheter – inte minst levererade av Alfred Svensson. Till råga på det strösslas lekfull action över händelserna.

På många plan är det här helt enkelt en värdig avslutning på Nelly Rapp.

Värdig men stressad avslutning

Det som gör att betyget stannar vid ett godkänt är att jag upplever att filmen känns stressad och att många av karaktärerna, förutom Nelly och Alice, glöms bort. Och av dem är det egentligen bara Alice som genomgår någon betydande inre resa. Den stora skurken, Hekla, är naturligt läskig men hon får aldrig tillräckligt med utrymme för att verkligen etableras som ett skräckinjagande hot. Karaktärsutvecklingen har med andra ord lagt lite väl långt åt sidan för att filmen ska göra ett känslomässigt avtryck. 

Nelly Rapp - Porten till underjorden hade mått väldigt bra av att vara 15 minuter längre, så att fler karaktärer hade få ett djup till sina emotionella bågar och så att känslorna hade fått tid att landa i tittaren. Nu känns det tyvärr som att filmen skyndar från scen till scen och ibland glömmer bort vad den vill säga i processen. 

Med det sagt är de stora penseldragen på plats och uppskattar du de tidigare två filmerna är jag säker på att även Porten till underjorden kommer att falla dig i smaken.

”Nelly Rapp - Porten till underjorden” har biopremiär den 16 oktober.

LÄS OCKSÅ: Filmtopps krimgrupp tipsar om bortglömd pärla: ”Har sett den tre gånger”

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Nelly Rapp - Porten till underjorden