Motherless Brooklyn (2019)

Multibegåvade Edward Norton spelar både huvudrollen och har regisserat Motherless Brooklyn – ett lågmält kriminaldrama fyllt av underliggande mystik. Historien berättas långsamt och huvudkaraktären Lionel, en privatdetektiv med tourettes syndrom, befinner sig under större delen av filmen i ett mysterium, som involverar maktgiriga män av Brooklyns politiska toppskikt. Inbäddat i den kringelikrokiga handlingen finns också känslomässiga element som knyter an till framförallt Nortons och Gugu Mbatha-Raws karaktärer. Nej, detta håller inte Chinatown-klass, men det är fortfarande riktigt bra. 

Årtiondet är 1950 och historien börjar med ett mord. Lionels chef Frank (Bruce Willis) mördas under vad som på ytan tyckts vara ett rutinmöte med hans uppdragsgivare. Lionel och en kollega sitter nedanför i sin bil som uppbackning och hör alltihop genom telefonavlyssning. Av konversationen att döma tycks det som om Franks uppdragsgivare ansett att han börjat luska i fel saker. När Lionel börjar undersöka vad Frank var på spåren ställs han så småningom mot en av Brooklyns mäktigaste – och moraliskt tvivelaktiga – män. Ett snårigt mysterium, involverande djupt bevarade hemligheter, våld och maktgirighet vecklas ut och Lionel dras in i ett nätverk av intriger. 

Filmen, baserad på en roman av Jonathan Lethem, är som sagt snårig och det är sannerligen en konst att göra en sådan historia sammanhängande och engagerande för tittaren. Jag har inte läst Lethems roman, så min referensram är därför begränsad. Men av vad jag kan bedöma hamnar Edward Nortons regi, som förvisso är bra, i skuggan av hans fenomenala rollprestation. Här gör han rollen som privatdetektiv med tourettes syndrom makalöst övertygande, konstant kämpande med sina tics som han, likt situationen han befinner sig i, inte har kontroll över. Tillsammans med sina huvudroller i American History X (1998) och 25th Hour (2002) står sig prestationen i Motherless Brooklyn som det bästa Norton åstadkommit i skådespelarväg. 

Väldigt bra är också Gugu Mbatha-Raw i rollen som Laura, kvinnan som Frank skuggade innan hans död. Hon blir filmens känslomässiga nav, och som tittare känner man med hennes utsatta position. Hon har ovetandes och ofrivilligt blivit en avgörande pusselbit i ett maktspel lett av giriga politiker och makthavare. 

Till ett ackompanjemang av subtil och melankolisk jazz, färdas Lionel på de iskalla gatorna i New York tills dess att han slutligen hamnar i maktens korridorer. Där är det dock minst lika kyligt, med makthungriga män som utan att tveka jämnar slumområden med marken och på så sätt driver fattiga och minoritetsgrupper från sina hem. Allt detta för sätta upp nya byggnadskomplex: broar, vägar, parker, kulturpalats. Folks protester och klagomål spelar ingen roll. Hur kan detta få ske? Lionel tycks vara den enda som kan nysta upp härvan och ställa de ansvariga till svars. Frågan är bara om han kommer att lyckas.